Hej! Nu tänkte jag berätta om min sämsta date.

Jag var bara femton år och jag och min kompis Gun hade varit ute på stan på fredagskvällen. En lite beige folkvagn med tre fina killar i stannade och frågade om vi ville åka med en sväng. 

Det här var på den gamla goda så kallade raggartiden, när vi tjejer bara kunde gå ner på stan en fredag- eller lördagskväll, gå runt "raggarsvängen" som gick nedför Nygatan, förbi hamnen, förbi Statt, mot Domus, E4:an och så svängde man ner mot Nygatan igen Där behövde vi tjejer bara gå runt så stannade det i regel alltid någon bil med grabbar i och frågade om man ville hänga med antingen på en åktur, köpa korv, eller gå på La Visite och dricka bärs.

Killarna såg fina ut i den beiga Wolksvagnen så vi tackade ja och satte oss. Jag hamnade i knäet på en av grabbarna som var lång och jättesnygg och hette Hans och hade dom absolut varmaste och goaste ögon jag sett på en man.

Killarna var inte från stan, utan där på besök. I alla fall så hade vi trevligt, drack öl, skrattade och lyssnade på musik. Hans rökte och plötligt så tappade han glöden från sin cigarett som hamnade på mina nylonstrumpor, jag hade klänning på mig den kvällen. Det blev ett stor hål på strumpan, han blev ledsen för det och lovade att han skulle köpa mig ett nytt par nästa dag. 

Det blev en trevlig kväll, grabbarna skjutsade hem oss och som avslutning på en härlig kväll fick jag en godnattkyss som smakade mer.

Nästa dag så tänkte jag på killen och tyckte det var synd att det inte blivit bestämt något. Jag gick ner på stan, gick in på Tempo som det hette då och när jag just kommit in så står han där. Hans från kvällen före. Han kom fram och sa: 

"Äntligen kommer du, jag har väntat ett bra tag på dig. Jag skulle ju köpa strumpor åt dig i dag".

Vi skulle träffas här vid 12-tiden. Det hade jag helt glömt bort . Det blev nog några öl för mycket.

Hans var ännu snyggare än jag mindes. Jag kom helt ur fattningen, blev med ens jättenervös. Mitt vanliga pratglada, självsäkra jag var helt bortblåst. Jag kunde inte prata. Fick inte fram ett ljud. Kände mig helt avdomnad i kroppen och visste inte om jag skulle svimma el nåt i den stilen. Han fortsatte.

- Var har vi nu strumporna? Jag sa inget.

Han fick själv leta upp strumporna, jag var fortfarande borta. Jag minns att jag bara sträckte fram handen och tog ett par, vilket som helst. Hans frågade mjukt,

- Men ska du verkligen ha storlek 42?

Jag nickade, fick fortfarande inte fram ett ljud

Efter han betalat strumporna så frågade han om vi kunde gå och fika någonstans. Jag nickade. 

Vi gick till Domus. Han valde ut två bakelser och två glas saft och vi
gick och satte oss. När jag skulle ta glaset och dricka så skakade jag så kraftigt att jag blev tvungen att ställa ner glaset omedelbart. Katastrof, kunde inte prata, kunde varken dricka saft eller äta bakelse, var stel i hela kroppen, kunde knappt röra mig och nu till på köpet så kände jag att det började hetta i kinderna. Vad gör jag då? 

Jo, jag vänder mig bort så han inte ska kunna se mig. Skäms ju så fruktansvärt. Han försöker prata med mig, ställer olika frågor, om jag trivs i Ö-vik, med mera. Jag nickar, men som sagt, jag är helt otillgänglig. Han frågar om jag inte tyckte om bakelsen han valt och om jag ville att han skulle köpa en ny. Jag skakar på huvudet. Jag känner att hela situationen blir mer och mer ohållbar och pinsam.

Till slut frågar han:

- Ewa, du sitter hela tiden och vänder dig bort medan jag försöker prata med dig. Du kanske inte vill prata med mig?

Jag kan fortfarande inte få fram ett ljud, han frågar igen.

- Väntar du på någon?

Då helt plötsligt får jag med stor ansträngning fram.

- Ja, jag väntar på mamma.

Rösten är gäll och pipig, inte alls min röst. Låter som ett barns.

Då har Hans fått nog, reser sig och säger:

- Ja, Ewa, det var ju synd att du inte ville träffa mig, för jag tyckte i går att du verkar vara en så go' tjej. Men du visar ju tydligt att du inte vill vara med mig så ha det så bra och hoppas att du och din mamma får det trevligt.

Så går han. Hela mitt inre skriker. Men säg nånting då. Säg att du vill att han ska stanna, Men inte ett ord kommer från min strupe.

Som ni förstår så väntade jag ju inte på mamma. Varför dom töntiga orden kom fram i en redan helt katastrofal situation har jag ingen aning om. De enda orden jag fick fram på hela dejten.

En jättefin kille försvann ur mitt liv utan jag kunde förklara vad som hände. Han måste ju ha trott att jag var helt ointresserad och knäpp också för den delen.

Jag hade ju ingen adress till honom och han bodde ju inte i stan så jag såg honom aldrig mer. Tror i efterhand att jag blev så hypernervös därför att dels så dök han bara upp sådär oväntat, jag minns ju inte vår överrenskommelse om att träffas på Tempo, samt att han var så snygg, så fin, ja han såg faktiskt ut som en filmstjärna eller modell. Men det var inte bara utseendet, han verkade också vara en jättefin kille.

Jag tänkte länge på honom och har inte glömt honom än.

Men det är helt klart min absolut sämsta date!

Ewa