Once är bra. Once är bättre. Once är bland de bästa. Ungefär så kan man i korta drag sammanfatta filmen som utspelar sig i vackra Dublin. 

Han, en gatumusiker och dammsugarrepereratör, träffar på Hon, en tjeckisk blomsterflicka som spenderar sin lunch med att spela piano i en musikaffär. Deras stora passion för musiken binder dem samman. 

Once är inte en vanlig film med mycket känslostormningar och dramatik. Nej, Once är annorlunda. I filmen har man inte använt sig av skolade skådespelare, i stället gestaltas huvudpersonerna av musiker. 

Men Glen Hansard och Marketa Irglova är fantastiska i rollerna som Guy och Girl. De behandlar sina karaktärer med en sådan respekt och spelar dem med en sådan vardaglig innerlighet att man ibland totalt glömmer bort att det är en film man ser. I stället känns det lite som en dokumenär, som att dessa karaktärer i detta nu vandrar omkring på Dublins kullerstens beklädda gator. 

Jag har också en förkärlek för sättet den är filmad på, ungefär som kameramannen hållit i kameran på fri hand. Lite skakigt, lite slarvigt, lite skitigt. 

Att ledmotivet "Falling slowly" blev belönad med 2007 års Oscar för Bästa originalsång, behöver man inte doktorera i musik för att förstå. Låten, liksom de andra låtarna som figurerar i filmen, berör djupt och liksom etsar sig fast i mig. Faktum är att de flesta låtarna har skrivits av skådespelarna själva. "When Your Mind´s Made Up" "Gold" och "Say It To Me Now" är andra exempel på genialiska låtar.

Filmen har humor, kärlek, innerlighet och orginalitet. Den väcker en liten gnista att själv stå där på gatan med gitarrfodralet uppviken, ovissheten om morgondagen bakom hörnet och med äventyr och samhörighet i bakfickan.