Tio veckor, det är vad som är kvar tills vi 90:or står på flaken och skriker ut vår glädje över att ha tagit studenten. Då är skolan slut. Den trygghet vi har haft i många år med att veta vad vi ska göra och vad som kommer hända efter sommarlovet finns inte längre kvar.
De som blir färdigutbildade kanske inte får några jobb, de som söker sig till universitet kanske inte kommer in och de som tänker jobba utomlands kanske inte kommer iväg. 

Som arbetsmarknaden ser ut i dag, ser det ju inte ljust ut. Många företag varslar anställda just nu, hur ska då de som gått industri och fordon eller något annat program få något jobb? 
Jag tror att de som inte tänkt plugga vidare bör tänka efter en extra gång. Kanske är det smart att vidareutbilda sig inom det område man är intresserad av, för att sedan om två, tre år komma tillbaka och söka jobb. Då tror jag att det har vänt och börjar gå bra för företagen igen. Visst, det kostar pengar att läsa vidare. Men hur mycket tjänar man på att sitta hemma och inte ha någonting att göra?

Många av mina vänner tycker det här med att det inte finns några jobb efter studenten är jobbigt. De vet inte vad de vill utbilda sig till, så de har tänkt jobba till hösten. Men problemet är ju att det inte finns några jobb. Så de kommer nog få leva på mamma och pappa till hösten.
Jag kan förstå att de inte vill plugga vidare, när de inte vet vad de vill bli. Man kan ju inte välja något ”bara för att man vill plugga”. Men hur vet man då vad man vill? 

Något som skulle underlätta, särskilt för oss som läser linjer där man blir så kallad ”utbildad arbetslös”, är att få ha någon form av praktik på ställen man känner vore ett intressant jobb i framtiden. De som läser bygg har ju redan i årskurs nio valt att jobba inom byggbranschen efter gymnasiet. Kanske känner de när de går där och får vara ute på praktik att ”detta var inget för mig”, men då har de fått prova på att vara ute på en arbetsplats i alla fall. Vilket inte vi får. 

Trots kristider så är jag inte "rädd" för framtiden. Det är många som kämpar för att krisen ska vända, och jag tror inte det dröjer länge förrän det gör det. De enda som bör oroa sig är väl de som inte har den blekaste om vad de vill göra.