Per-Robin växte upp i Överklinten, en liten by på några hundra invånare, där alla kände alla. Stack något ut så märktes det. Och på högstadiet i Robertsfors var det inte accepterat att vara homosexuell, vilket resulterade i att Per-Robin blev offer för trakasserier.

Lösningen blev en flickvän som han skaffade för att det hela skulle lugna ner sig lite, vilket det också gjorde. Att ha flickvän och samtidigt vara medveten om sin homosexualitet blev ganska jobbigt. Han hade en killkompis som han började träffa i smyg under högstadiet. Det låg kanske inte några känslor där, men det var ett utmärkt sätt att få utforska sin sexualitet.

Under högstadiet fick hela Per-Robins personlighet stå tillbaka och ersattes av en introvert och tystlåten kille, någon som han i dag inte alls kan relatera till.
– Det är jobbigt att inte våga stå för den man är. Jag kände att jag inte passade in, på små orter är homosexualitet något oväntat. Folk pratar inte om det, säger Per-Robin.

Tystnaden blev som ett vakuum han var fastklämd i, och på den tiden hade han ingen att anförtro sig åt. Räddningen blev internet. Att genom olika chattforum ta kontakt med andra människor i samma situation, eller få stöd från HBT-personer som var ett par år äldre, blev en viktig styrkekälla för att ta sig genom vardagen hemma i Överklinten. 

När tiden kom för att lämna högstadiet började Per-Robin att studera på gymnasiet i Umeå. När det visade sig att han hamnat i en klass med tre andra homosexuella killar blev det lättare. Även om ingen var helt öppen så dröjde det inte länge förrän Per-Robin insåg att han inte var ensam, vilket underlättade hela ”komma-ut-processen”.
– En dag sa jag det i klassen bara, inte alls särskilt dramatiskt.
Dramat kom en tid senare, när historien om förhållandet mellan honom och killkompisen under högstadiet började spridas som en löpeld hemma i Överklinten. Per-Robin, som kände sig väldigt missförstådd, bröt helt med människorna i byn. 

Eftersom att Per-Robin kände att han var klar med Norrland, och gjort tillräckligt många år där, vann till slut drömmen om ett annat liv. Relativt omgående efter studenten flyttade han till Stockholm. Orsakerna var många, dels hade det ganska mycket att göra med hans sexualitet och dels det faktum att han där upptäckt en trivsel han inte funnit i övriga Sverige.

Enligt Per-Robin är skillnaderna mellan att bo som HBT-person i norrland respektive Stockholm enorma. Främst finns det fler invånare, och därmed också fler HBT-personer i Stockholm.
– Möjligheterna att vara annorlunda inom gruppen är också större, då man till skillnad från i Umeå inte måste gå ihop inom gruppen mot sin vilja, förklarar Per-Robin. 

Bilden av norrlänningen som flyttar till Stockholm upplever Per-Robin trots allt som aningen idealiserad. Han trodde att det skulle vara lättare att hitta en pojkvän där nere, vilket inte alls visat sig vara lätt.
– Det är bättre att inte leta efter kärleken, utan koncentrera sig på andra livsmål och låta kärleken ramla över dig, istället för att fokusera för hårt, säger han. 

Alla människor bör finna sig själva, menar han. Under högstadiet pågår ett väldigt identitetsbyggande, och att dessutom leta efter sin sexualitet är ju något därutöver.
– Många tyckte att det var spännande med en bög, vilket gjorde att jag fastnade lite i den rollen. Det krävdes tid, terapi och hårt arbete, men till slut lyckades jag bryta från den invuxna rollen, fann mig själv och insåg att det fanns andra saker jag var bra på än att bara vara bög.

När HBT-personer porträtteras i media visas många gånger den mer extroverta sidan upp - att de klär sig färgglatt och piffigt, sminkar sig och älskar serier som vanligtvis tjejer gillar. Per-Robins upplevelse är att det finns bögar som genuint är sådana, men att det finns precis lika många som inte är det.
– Homosexuella är inte mer lika varandra än heterosexuella. Det media visar upp är en ensidig typ av en bög.
Han tror att unga homosexuella killar som inte känner igen sig i stereotypen lätt kan känna sig vilsna. Det som syns på tv bidrar. Med hjälp av internet kan man se olikheter och fler nyanser. Internet och media är viktiga på den punkten.

Många unga HBT-personer som växer upp i mindre städer flyttar i ganska stor utsträckning till en storstad förr eller senare, på grund av att de vill träffa andra likasinnade. På frågan om vad han skulle vilja säga till dem som i dag befinner sig i samma situation som han gjorde för ett par år sedan, svarar han:
– Egentligen att, om de inte redan gjort det, ge sig ut på internet och söka stöd hos andra som tänker lika. Det är alltid skönt att hitta andra i samma situation, och viktigt att ha någon att prata med. Kanske flytta till Stockholm om man känner att man inte alls passar in eftersom det är mycket lättare där. Man ska inte ge upp, utan kämpa på med tankarna om sig själv.