Som trettonåring flyttade han ifrån familjen i Stockholm och till farföräldrarna i Nyland. Enligt Dolph Lundgren så innebar flytten stora förändringar.
– Jag är glad över att jag kom till en småstad. Tonåren är en viktig tid då man förändras från pojke till man och jag behövde tryggheten som Kramfors gav mig. Jag hade mycket problem i Stockholm men i Norrland kunde jag på sätt och vis känna mig fri att växa upp som jag ville och forma min egen framtid. 

När du tänker på dig själv som tonåring, vem ser du framför dig?
– Jag ser en blyg, lite svag kille som inte riktigt kände sig hemma någonstans. Men med åren blev jag mer självsäker. Jag började idrotta och även om jag inte hade börjat vinna några mästerskap i tonåren så gick det bättre och bättre för mig. Från att ha frågor som ”hur ska jag passa in i världen?” så insåg jag att också jag kunde bli någon. Fast jag kan fortfarande känna mig blyg och osäker ibland. 

Vilken musik spelades mest på din stereo?
– Generellt så var det mest r'n'b. När jag var i de yngre tonåren lyssnade jag även på Beatles och Rolling Stones och i de senare åren var det Prince som gick varm i skivspelaren. Hepstars och Sven Ingvars hängde med på ett hörn också. Jag gillade även Pugh Rogefeldt. Den sortens brutala musik passade min sinnesstämning. 

Vad gjorde du en typisk helg?
– På helgerna var det idrott som gällde och var den stora grejen. Jag spelade både hockey och fotboll. Senare var jag med i hemvärnet och jag gick på läger hos FBU, försvarsutbildarna. Jag hade tack vare det vapen hemma i garderoben. Klarade man ett visst prov kunde man få k-pist också. Det är helt otroligt när man tänker tillbaka på det! Det var verkligen andra tider det… 

Rymde du någonsin hemifrån?
– Ja… jag stack iväg ett par gånger när jag bodde i Stockholm. Med en våldsam pappa hade inte jag mycket att sätta emot och trivdes inte alls hemma. Det var svårt. Jag visste inte hur jag skulle få ut smärtan. Det tog över 20 år att komma fram till det, mycket tack vare skådespeleriet. 

Kan du berätta om alkoholdebuten?
– Det var i Stockholm. Jag måste ha varit väldigt ung, kanske elva, tolv år. Jag hade mycket problem hemma så det rörde sig mer om en verklighetsflykt än att jag drack för att det var spännande. Jag minns det som ganska brutalt, att jag spydde och så. Tjuvrökte gjorde jag ännu tidigare. Jag var drygt tio år och ville vara tuff. I dag har jag själv en dotter på tolv år. Jag kom faktiskt på henne med att tjuvröka men jag tror aldrig att hon har druckit alkohol. Så på det området har väl inte världen blivit sämre sedan jag var ung (skratt). 

Vilket år från tonåren minns du mest och varför?
– När jag var nitton och gick ut Ådalsskolan i Kramfors. Jag hade jobbat upp betygen från Stockholm och lämnade gymnasiet med toppbetyg. Min pappa, som både var väldigt intelligent och gammeldags, menade på att jag kunde bli något och hans råd ekade. Så jag sökte stipendium till USA. Det var ett helsike att få, kommer jag ihåg, men jag fick det! Nu i efterhand kan jag se det här som något väldigt viktigt. Jag hade då förändrats mycket och jag kunde se ljuset i slutet på tunneln. Man kan säga att jag trodde mer på mig själv då än när jag kom till Norrland som trettonåring. 

Finns det något du saknar från tonårstiden som äldre?
– Att ha mycket fritid. På söndagarna fanns det inget att göra i Nyland. Man gick till fotbollsplanen för att kolla om någon var där eller så köpte man en tidning. Jag känner nu i dag när jag bor i Los Angels att den tiden inte finns för en själv. 

Vad tror du skiljer din egen tonårstid mot den som unga har i dag?
– Informationsrevolutionen. De har tillgång till allting … idrott, porr, filmer och nyheter. Förr var det mer idrott och friluftsliv man ägnade sig åt, man var ute från morgon till kväll. Ändå så är Sverige väldigt bra på sådant i dag, i alla fall mycket bättre än USA. Annars tror jag inte att skillnaderna är så stora. Precis som när jag var ung så försöker man väl dricka sprit och tjuvröka om man får en chans.
– När det gäller min egen tonårstid så gav mig en norrländsk småstad trygghet, självkänsla och en positivare syn på människor. Den gav en osäker trettonåring en chans att läka djupa emotionella sår och gå vidare... som en vuxen människa.