– Vi stod några meter från bilarna, hela backen och hela jag vibrerade. Jag hade både öronproppar och hörselkåpor men ändå lät det som att jag stod med örat vid avgasröret, känslan går knappt att beskriva!

Det var så 16-åriga Rebecca Karlstedt från Sollefteå upplevde sin första dragracingtävling, i klassen Top Fuel, som åskådare år 2006.

Rebecca har nyss köpt en ny dragracer, den sju meter långa och nästan 900 kilo tunga bilen går hela 250 kilometer i timmen, vilket är 160 snabbare än hennes gamla dragracer. Detta innebär också högre kostnader.
– Nu måste vi använda oss av en lång buss för att frakta bilen till tävlingarna, det behövs också ett helt team med mekaniker, mycket mer verktyg och mer bensin. Sedan kostar ju även slitaget som fordonet utsätts för, berättar Rebecca
– Vi har några sponsorer som finansierar en del av kostnaderna, men vi söker alltid flera sponsorer, förklarar pappa Per Karlstedt.

Faktum är att det var tack vare Per som Rebecca började intressera sig för dragracing. Han var nämligen mekaniker för ett dragracingteam och när Rebecca var liten så fick hon följa med honom på tävlingar. Även när hon nu själv tävlar så är Per den givna mekanikern.
– Pappa är den som mekar, jag försöker hjälpa till så gott jag kan. Man lär sig ju nya saker varje dag, menar hon.

Säkerheten inom sporten är hög. Innan varje tävling får man gå igenom en obligatorisk besiktning av fordonet för att kontrollera att bilen är okej, sedan måste föraren använda ett stort antal skydd för att minska skaderisken.
– Man använder brandsäkra kläder, fempunktsbälte, nackkrage, armstraps som gör att armarna inte åker ut om man skulle volta, samt en hjälm, berättar hon. 

För att bli en bra dragracingförare tror Rebecca att man måste ha bra reaktionstid för att kunna komma iväg så fort som möjligt vid starten, samt att man är koncentrerad.
– Alldeles innan start får jag en stor adrenalinrush, jag hoppar omkring, är jätteglad och längtar efter att få köra. Men när jag sedan sitter bakom ratten blir jag väldigt koncentrerad, har blicken rakt framåt och hör knappt när mitt team pratar med mig. 

Man börjar först med en kvalificeringsomgång, därifrån går man vidare till tävlingen där två förare tävlar mot varandra. Den som vinner av förarna går vidare till nästa tävlingsomgång, en så kallad repa, medan den som förlorar slås ut.
– Det finns en tid som ingen får köra snabbare än, det gäller alltså att lägga sig så nära tiden som möjligt för att gå vidare, förklarar Rebecca. 

En repa är fort avklarad, i klassen som Rebecca tävlar i tar det cirka nio sekunder att ta sig de 402 metrarna från start till mål.
– Jag kommer först in till "upliningen", där jag står och väntar på min tur, och gör en burnout för att värma däcken. Därefter förbereder jag mig för start och inväntar startsignalen. När den har gått kör jag till mål där jag börjar bromsa direkt efter målgång. Sedan kör jag in på en avfart där jag ställer mig för att vänta på hämtning. 
Under loppet får jag en frihetskänsla, det är verkligen en kick! 

Varje repa drar tio liter bensin, men vissa dragracers körs faktiskt på miljöbränslet metanol. På tävlingarna är man också mycket noga med hanteringen av olja, läckage kan vara otroligt farligt.
– Om det sker ett oljeläckage på banan så samlas massor av funktionärer och moppar upp oljan. Om någon skulle få olja på däcken så blir de hala och man kan då krascha. 

Rebecca får både positiva och negativa reaktioner då hon berättar för människor att hon håller på med dragracing. Vissa har frågat hennes mamma hur hon kan släppa iväg sin dotter i en sådan bil, men många blir också nyfikna och undrar hur sporten fungerar och vart det finns tävlingar som de kan besöka. 

Härnäst skall Rebecca, som den första 16-åriga tjejen på tre år, försöka ta licens för klassen Supercomp och sedan väntar tävlingar med den nya bilen.