Så här efteråt reflekterar jag. Julen tog slut och jag hann inte alls med. Hyacinterna i fönstret har inte slagit ut än; ett bevis på den totala okunnighet jag har kring blomster och hur man sköter dem. Polkastängerna i granen har inte alla slukats av klåfingriga barn. Glöggen står oöppnad på köksbänken.

Mycket tid gick åt att ge barnen möjlighet att tindra ikapp med julgransljusen. Men var det något de krävde?

Det var det min make poängterade när jag med ett lite stelt flin hängde allehanda anskrämligheter i granen. "Vem är det som ska tindra egentligen?" frågade han och zappade vidare i godan ro.

Det går att programmera små barn till nästan vad som helst slår det mig. Det går att programmera dem till att tro att det är viktigt med julgran, tomtegröt och julklappar. Det går att programmera sig själv att tro att en tvååring behöver julklappar. Hos oss blev en klapp öppnad, resten hjälpte andra till med och intressantast var ändå en plastmobiltelefon från Coop för trettio spänn.

I dag är näst sista dagen på det här året, det här decenniet. Ett löfte inför 2010 är att lägga mindre pengar på julen, mindre energi på att programmera småbarn till att älska allt som har med julen att göra, och mer energi på att se, höra och känna.

Jag är iallafall glad att inga pengar spenderas på något så hjärnbefriat som fyrverkerier hemma hos oss. Tänk att stå utomhus i kylan och sakta smula sönder hundralapp efter hundralapp. Hur intelligent är det?

Några andra löften blir det inte inför 2010. Ju fler löften, desto större risk att man får leva med skulden över att inte kunna hålla dem.

Vår nygamla satsning Familjeliv fortsätter nästa år. Då får ni bland annat träffa Alfons som föddes alldeles för tidigt, ni får läsa om vilka sjukdomar familjer fruktar mest, och så ska vi avslöja var det är biligast att handla mat.

Har du tips, ris eller ros, ring eller mejla. Adress och telefonnummer hittar du till höger på sidan.

Gott nytt år!