42-åriga Eva Grundström levde ett aktivt liv med ett stimulerande arbete och en späckad fritid med hästar och stor gård. I dag står endast två av 24 hästar kvar.

I november 2005 vaknade Eva med smärta i nacken.

– Jag trodde det var nackspärr och att det skulle ge med sig, berättar hon.

Hon arbetade som säljansvarig för ett företag i Söderköping, och en tjänsteresa till Kina var inplanerad sedan länge. Hon fick en akuttid hos en naprapat i Örnsköldsvik.

– Han vred till nacken och jag trodde jag skulle svimma av smärtan. Jag blev illamående och raglade till bilen efter behandlingen.

Eva reste till Kina, men smärtan gav inte med sig.

– Det var den värsta resan jag gjort. En kinesisk läkare ville lägga in mig på sjukhus men jag kämpade i två veckor.

Väl hemma i Örnsköldsvik var halva kroppen förlamad. Det var jul, och för att klara sig över högtidshelgen fick Eva morfin.

– Jag ville inte läggas in, det var ju jul. Men jag gick omkring som i en dimma och efter helgen blev jag inlagd.

I Umeå opererades hon för diskbråck i nacken. Förmodligen hade hon haft ett begynnande bråck när naprapaten behandlade henne. Men trots operation har Eva inte blivit återställd.

Hon har värk i kroppen dygnet runt, kronisk huvudvärk, dålig blodcirkulation och svårt att svälja. Minnet har också blivit sämre. Mediciner håller henne någotsånär upprätt och på en tavla i köket skriver hon upp allt som är viktigt att komma ihåg.

– Huvudvärken kan jag leva med. Det jobbiga är att aldrig få känna sig lätt i kroppen, att få vakna och känna sig fräsch. Jag har fått lära mig att jobba med smärta och inte emot den.

Eva och hennes man har bott på gården i Skrike sedan 1986. I dag bor två barn hemma, den äldste sonen har flyttat med sin sambo några hus bort.

– Jag är helt beroende av att min svärdotter hjälper mig med hästarna. Hon tränar dem och jag coachar. Jag blev överlycklig när hon frågade om hon fick hjälpa till.

Känslan av otillräcklighet har alla föräldrar. För Eva är den ständigt närvarande.

– Det har varit tufft att anpassa sig till ett helt nytt liv. Jag har alltid jobbat dygnet runt och varit i farten med hästarna. Nu är jag helt beroende av min familj för att klara mig. Och mitt problem syns ju inte på utsidan, folk vet inte hur jag har det.

12-åriga dottern Sofia får ta mycket ansvar hemma.

– Hon har fått bli vuxen i förtid och jag kan känna en sorg över det. Har jag en dålig dag så får hon fixa hästarna. Hon följer med och handlar, plockar undan, hjälper till med maten. Jag kan få dåligt samvete, jag vill att hon ska vara barn. Och jag vill kunna gå ut och busa i snön med henne.

– Jo, jag får hjälpa till mycket hemma men jag tycker det är roligt också, försäkrar Sofia.

Att mamma är hemma mycket, kan också vara en fördel menar hon.

– Det finns ju någon att prata med när jag kommer hem från skolan.

Läkarna har gjort det de kunnat för att hjälpa Eva. En nervblockad gjorde henne smärtfri för en stund.

– Jag kände mig fräsch och lätt för första gången, lyckan var enorm, jag kände att så här ska livet vara.

Den höll i sig i ett dygn. Mer ville man inte prova på grund av risker och läkarna förklarade att det inte fanns mer de kunde göra.

För Eva var det bara att ge upp kampen. Men en ny startade snart. Trots drivor av sjukintyg, har Försäkringskassan haft en annan uppfattning om Evas arbetsförmåga och betalar ingen sjukpenning. Hennes situation är inte särskilt ovanlig i dag och i en smockfull pärm ligger utredningar, överklaganden, beslut och besked.

– Rent ekonomiskt är det en smäll att jag blev sjuk. Jag tjänade bra innan. Även där är jag en belastning för familjen, för min man, säger hon.

Men det finns ljusglimtar i Evas liv.

– Jag har fått en utvecklingsanställning och jobbar fyra timmar hos ett företag i Bräcke. Det passar mig så bra eftersom det tar flera timmar för mig att komma igång på morgonen. Nu får jag göra det som passar mig, jag lägger upp timmarna och dagarna efter hur jag mår.