Egentligen om en skitsak. Men det brast för mamman. Ordentligt.
– Ljuger du en gång till hamnar du i fängelset, skrek den högröda mamman. Det är där barn som ljuger hamnar - i fängelset. Vill du bo där? Va? Va?
Femåringen blev rädd för det elaka mammamonstret. Hon blev rädd för att behöva skiljas från familjen. Hon blev rädd för fängelset. Det var ju där ljugande barn skulle hamna. Sådana som hon.
Vilken obehaglig människa tänker ni säkert nu. Uttrycka sådana hemska hot till ett barn.
Den obehagliga människan är jag.
Jag var mästare på att ljuga när jag var liten - trodde jag. Även om mina föräldrar starkt ogillade när jag ljög, kunde jag inte låta bli. Mamma kunde fråga mig om jag ätit upp en hel kakburk. Nej, svarade jag och såg nonchalant ut. Jag hoppades innerligt att jag skulle lyckas lura henne. Men jag åkte dit, gång på gång. Jag satte mig själv i situationer som jag omöjligtvis kunde ta mig ur, på ett bra sätt.
De sa ofta till mig att säg sanningen, så skulle de inte bli arga. Men det gick inte. Jag vet inte varför. Förmodligen för att jag skämdes för mycket.
I dag förstår jag hur mina föräldrar kände. Likaså skulden min dotter upplever.
Det var korkat av mig att flippa ut på det där sättet. Ändå kan jag se att det gett effekt. För en tid sedan bad jag henne att hämta en mascara åt mig. Sedan kom hon trippande, ögonfransarna var kolsvarta, kinden lite fläckig. Jag frågade henne om hon använt mascaran.
Fick ett nej som snabbt byttes i gråt (jag såg hur tankarna snurrade huvudet på henne, fängelse, fängelse, fängelse). Nej blev snart ett jo.
När hon väl sagt sanningen kramades vi länge och väl. Mitt lilla gull vågade ta sig ur en besvärlig situation. Vågade trotsa skammen.
Men var det så fel att hota med fängelse? Hon får gärna vara rädd för fängelset för jag vill ju inte att hon hamnar där. Jag hotade ju inte med en elak gubbe eller polisen så hon får polisskräck resten av livet.
Framöver kommer jag (lovar att försöka) att behärska mig och bete mig som en vuxen.
Hur svårt kan det vara?