Sofia Rapp Johansson föddes i en familj där båda föräldrar var tunga missbrukare.

– De trodde allt skulle lösa sig när jag föddes. Att det plötsligt skulle bli så idylliskt, berättar hon.

Men missbruket fortsatte och när hon var ett år blev hon storasyster.

– När mamma åkte in på BB var jag ensam med pappa och förmodligen började övergreppen mot mig redan då. När hon kom hem med min lillasyster var jag helt galen och skrek, pappa fick inte komma i närheten av mig.

Det föddes ytterligare två barn på kort tid men sedan separerade Sofias föräldrar.

– Trots att min mamma knarkade och oftast inte var närvarande alls så älskade jag henne, jag ville se henne glad och nöjd. Mitt liv gick ut på att hjälpa henne, berättar hon.

Mamman hade olika personligheter beroende på vilken drog hon tog för tillfället och Sofia och hennes småsyskon lärde sig snabbt mönstret och att tyda signalerna. Med alkoholen kom ilska och oförutsägbara utbrott. Med amfetaminet kom paranoian och med haschet den lugna och snälla bullmamman som ville vara bästis.

– Man levde för haschstunderna och vi visste alltid att de perioderna skulle komma.

Det var ofta brist på mat hemma. Och hemma hos pappa blev barnen utsatta för övergrepp så dit undvek de att gå. Sofia tog själv hand om sina syskon, ibland upp till en vecka i sträck.

– Ibland kom mamma hem i taxi, då visste vi att det var kalas för då hade hon handlat mat. Vi stängde in oss allihop, såg på video och bara åt.

Någon annan verklighet kände inte Sofia till. Det var naturligt att fixa återställare, blanda Treo eller stiga upp på natten och vända på mamman för att förhindra att hon kvävdes av spyor. Det var naturligt att stjäla mat i affären, eller bli utlåst på gatan när mamma blev less på sina ungar.

– Jag får ofta frågan om jag kunde lita på någon vuxen men jag hade aldrig det behovet. Vi syskon hade varandra, vuxna var något man undvek.

2007 debuterade Sofia Rapp Johansson med diktboken Silverfisken. I rytmisk prosa beskriver hon faderns systematiska övergrepp, och den prisbelönta boken hyllades av kritiker och läsare. Uppföljaren, Tills skulderbladen blivit vingar, kom i romanform och beskriver tiden i fosterhem. För några dagar sedan besökte hon Örnsköldsvik, inbjuden av Iogt-Nto.

När Sofia var sju år uppmärksammades problemen av de sociala myndigheterna och hon och syskonen blev satta i familjehem. Men räddningen uteblev. Övergrepp blev snart en vardag även där.

– Jag upptäckte att fosterpappan förgrep sig på mina systrar och försökte stoppa honom. Då blev jag inlåst i en skrubb. Det är värre att vara inlåst och höra sina syskon gråta än att faktiskt bli utsatt själv, säger hon dröjande.

Efter en tid ville inte fosterföräldrarna veta av dem mer. De var för vilda, hette det, och myndigheterna valde att splittra syskonen. De skulle inte återses på flera år.

Sofia bodde i elva fosterhem på två år. Däremellan bodde hon korta perioder hos mamman, även hos pappan när mamman tröttnade på henne.

Vid nio års ålder började hon själv missbruka droger och vid elva hittade hon ett effektivt sätt att finansiera sitt missbruk, genom att låta äldre killar använda henne för sexuella syften.

Vändningen kommer när Sofia är 23 år och vårdas på ett behandlingshem för psykiskt sjuka.

– Jag kunde inte prata eller förklara allt jag varit med om. Så jag satte mig ned och skrev för att bearbeta. Men jag visste ju inget om hur man kontaktar förlag, det var en tjej på hemmet som hjälpte mig.

Syskonen återförenades så småningom, de hade liksom Sofia också missbrukat droger och alkohol. I dag är alla nyktra, en av dem har en egen familj. Mamman lyckades aldrig bli fri från sitt missbruk, utan dog för tio år sedan.

– Jag älskade min mamma, men det var en lättnad att hon dog. Jag slipper oroa mig, jag vet var jag har henne.

Pappan lever fortfarande och Sofia har en viss kontakt med honom.

I dag är hon mycket kritisk till sociala myndigheters agerande när det gäller utsatta barn.

– Man ska ta hand om barn som far illa. Men att låta dem komma till något som är ännu värre? Jag skulle önska att det fanns en bättre kontroll av familjhemmen. Flera av de fosterhem jag var i har fortfarande barn där trots att de anklagats får våld och sexuella övergrepp. Men går det inte att bevisa så går de fria och kan ta hur många ungar de vill.

Hur ser du på att bilda en egen familj?

– De tankarna är lagda på hyllan, jag köpte en hund istället. Han fyller någon form av bebisplats för mig just nu.