Men det är inte så lätt, ska du veta. Jag har haft viss prestationsångest. Flera miljarder människor har redan förökat sig – det är ju ärligt talat den naturligaste sak i världen – och för den som är intresserad finns allt från torra faktaböcker till livliga internetcommunities att förkovra sig i.

Hur ska då jag kunna tillföra någonting?

Men jag har mitt uppdrag, och du får väl helt enkelt bläddra vidare om det blir trist.
Jag ska i alla fall ta tillfället i akt och döma ut en klyscha. Från det att graviditeten blev officiell och fram till förlossningen förberedde alla möjliga rutinerade personer, och böcker, mig på stor förvirring.

Alla sa de någonting i stil med "när barnet kommer ut förstår man inte att det är sant", och jag såg framför mig en filmisk nedkomst där jag spelade den stortjutande fadern som gång på gång måste nypa sig själv i armen för att förenas med verkligheten.

Så var det ju inte alls!

Hur förvirrad jag än må vara i vanliga fall var saker och ting alldeles glasklara när vår dotter väl gjort entré. Vi är föräldrar. Den lite lustigt färgade flickan (hon var ju nästan lila när hon kom ut!) har skapats av oss och det är vårt ansvar att se till att hon får en fantastisk start på livet. Visst är det en annorlunda upplevelse - men för mig var den helt och fullt förståelig.

Sedan är det klart att jag översköljdes med flertalet känslor jag inte haft tidigare och som därmed var kluriga att hantera, men från förlossningen fram till i dag har jag inte vid ett enda tillfälle behövt nypa mig i armen ­– eller någon annan kroppsdel för den delen.

Det finns däremot annat jag inte riktigt haft grepp om fram till i dag. Exempelvis det faktum att det kan komma oerhört mycket ur en liten kropp. Själv går man på toa två tre gånger per dag ­– några fler om man är i taskig form – men en bebis bajsar, kissar och kräks jämt och ständigt. I början står man lite handfallen vid skötbordet men innan man vet ordet av är man världsmästare i blöjbyte.

Vilket i sig också är otroligt i mitt fall (jag fick försynt be en barnmorska om hjälp första gången).

En annan sak jag inte förstår är varför många barnklädestillverkare föredrar knappar. Konstruktionen är förvisso enkel, men när du mitt i natten i yrvaket tillstånd ska knäppa ett tiotal knappar för att stänga den där Muminpyjamasen, ja då tycker du att en simpel dragkedja är den vackraste skapelsen på jorden.

Näst efter ditt barn, så klart.