När höstmörkret lägrar sig över norra halvklotet kommer skräcken krypande. Dunkla väsen från årtusenden av mänskliga fantasier gör entré – blodtörstiga vampyrer, iskalla zombier, svarta midgårdsormar, eldsprutande drakar, massmördande missfoster, torterande psykopater.

De lurar i skuggorna, bidar sin tid, väntar tålmodigt och följer oss med blicken medan smala strängar av saliv rinner ur deras mungipor.

De är hungriga.

Barnet klamrar sig fast vid min arm på väg ned till stallet. Mörket mellan utelamporna är fyllt av okända, osedda faror.

Det prasslar i de torra höstlöven på marken. Kanske är det vinden, kanske katten – eller kanske en kallsinnad varulv som vädrar människokött?

Räven skriker sitt ödsliga barnaskrik ute på lägdan. Den rör sig på ett osynligt spår, en tassande skugga bara tjugo meter bort. Alla försäkringar om att det bara är en höstvilsen räv faller platt.

Med vattenhinken i ena handen och barnet i andra minns jag hur jag själv sprang genom mörket med andan i halsen. Hur jag tog ett långt skutt upp i sängen, rädd för de monster som kunde gömma sig under den. Hur min skelettfobi gjorde att jag inte vågade öppna anatomiboken för att där fanns kranier på bild.

Mörkrädd.

Kanske en reminiscens från den tid då sabeltandade tigrar strök ute i natten och en oförsiktig rörelse kunde betyda döden. När flocken måste sova gömd, stilla tillsammans, instinktivt hopkurade i total orörlighet när fara hotade.

Men också ett kulturarv inpräntat av generationer. I den keltiska skymningen står dörren till andarnas rike öppen. Vid midnatt kommer slottsspökena fram. I vargtimmen – innan solen går upp – är döden som närmast.

Men varulven anfaller aldrig. Den suckar och drar upp dragkedjan på min jacka. Zombien blinkar genom mina ögon och somnar sedan. Vampyren gäspar och kryper in i det varma, blodfyllda hjärtat; massmördarmissfostret kryper längst in i hjärnans vindlande labyrint och psykopaten sträcker fram handen och öppnar grinden så att hästarna kan gå in för natten.

Visst finns de på riktigt, alla dessa mörka väsen. De är lika verkliga som den Buddha som i sin ljusa genomskinlighet blivit ett med världen, den moder Teresa som vill hjälpa allt och alla, den legendariskt vise och rättvise kung Salomo, den goda skyddsängeln.

Det är ett högljutt parlament. Vissa dagar står doktor Mengele i talarstolen, andra dagar Kulla-Gulla. Jag slits mellan motstridiga känslor och uppfattningar. Men det är jag som håller i ordförandeklubban och jag som slutgiltigt bestämmer.

Om mörkret ska ta över eller ej.