För ungefär ett år sedan skaffade jag en smartphone – en pigg telefon som klarar av betydligt mer än bara samtal och sms. Textreklam ska man undvika, så vi kan nöja oss med att kalla den nya telefonen för Telefonen. Jag funderade på smeknamnet Äpplet, men det är visst redan taget av nån gammal rundpingisspelare.

Hur som helst öppnade Telefonen en helt ny värld för mig.

I den finns program (det heter "appar" i nutida språk, men för att alla ska förstå använder jag det medeltida ordet) och spel som jag aldrig tidigare visste att jag behövde. Numera har jag också ett trängande behov av att twittra (som vikingarna sa: "skriva korta inlägg på Internet") om allt. Och om min dotter gör pruttljud med munnen, visst måste jag filma det och lägga upp direkt på Facebook?

Problemet är bara att Telefonen haft en viss negativ inverkan på min familjs vardag.

En inte helt ovanligt dialog:

Min sambo: "Älskling?"

Jag: "Mhm."

"Kan du plocka bort kläderna som du slängt i soffan?"

"Mmm."

20 minuter senare:

Hon: "Du, kläderna?"

"Va?"

"Du sa att du skulle ta bort dem."

"När då?"

Hur ska jag kunna höra vad hon säger om hon säger det samtidigt som jag, via Telefonen, berättar för världen att jag nyss bytt en blöja? Det övergår mitt förstånd. Men tydligen är mitt beteende ett bekymmer. Utöver en del allmänna grymtningar har jag till och med fått höra att jag "vänstrar" med Telefonen.

Vadå vänstrar? Jag håller den ju i högerhanden.

Nåväl, jag kan köpa en del av kritiken. Om vi är på affären och veckohandlar kanske jag inte samtidigt behöver läsa ett långt blogginlägg om Modos power play, och nästa gång vi ska ha lördagsmys finns det möjligen anledning att låta det nya spelet vila.

Men jag vill ändå försvara mig lite. Allt jag gör med Telefonen är ju inte oväsentligt för vår familj. Därför rundar jag av den här krönikan med ett par positiva punkter:

* När min sambo var gravid kunde jag följa den interna utvecklingen i ett fiffigt program (en app!). Tyvärr kunde jag inte se vår dotters individuella status – Telefonen är märkligt nog ingen ultraljudsmaskin – men däremot hur det gick för ett fint låtsasfoster. Bland annat fick jag veta att ett 30 veckor gammalt foster är ungefär lika långt som en pizza.

* När vår dotter var på väg ut kunde jag, om jag ville, klocka värkarna i ett annat smart litet program (en app!). Nu fick jag förvisso aldrig användning för det – det visade sig att de hade bra mojänger på Förlossningen också.

* Om vi är sugna på att äta middag borta kan jag snabbt gå in på Facebook och titta om mamma har uppdaterat sin status med dagens meny.

* I Telefonen har jag min kalender, därmed sparar jag papper och räddar skogen.

* Sist, men inte minst: jag har blivit blixtsnabb på att skriva "jag älskar dig" i sms.