Familjeliv har tur vid besöket på räddningstjänsten i Kramfors. Vi får en timme med tjänstgörande skiftlag utan att larmet går. Skiftledaren Per-Anders Dahllund, brandmännen Krister Walther, Stefan Lundin, Lars Myrén, insatsledaren Christian Andersson och praktikanten Kim Westin tar plats i vardagsrummets bekväma möbler.

Räddningstjänstens personal sitter ingalunda overksamma mellan utryckningarna. Material ska underhållas och det dagliga fyspasset genomföras för att orka påfrestande räddningsinsatser. På senare år har också förebyggande insatser börjat spela en allt större roll.

Ändå blir det naturligt nog en del tid över på stationen där arbetslagen umgås och kan diskutera arbete och fritid.

– Under nattskiften jobbar vi i 14-timmarspass, dagtid tio timmar och vid helgtjänstgöring är vi på stationen dygnet runt, berättar Per-Anders Dahllund.

I Per-Anders skiftlag har alla jobbat sedan början eller mitten av 80-talet. Även om det inte alltid varit i samma skiftlag så är de väl bekanta. Tillsammans har de över 110 år på stationen räknar någon ut.

– Vi har varit i lag både i glädje och i sorg, säger Krister Walther. Det är roligt att jobba när man känner varandra så väl.

De täta, nästan familjära banden gör det lättare att bearbeta svåra händelser, så kallad debriefing. Efter varje larm går man igenom vad som hänt, vad som varit bra och om något kan göras bättre. Ofta är det ren rutin, analyser över hur jobben fungerat rent praktiskt och taktiskt.

Men ibland inträffar de känslomässigt påfrestande händelserna som inte lätt går att lämna bakom sig. Svåra olyckor och bränder där människor omkommit påverkar den mest rutinerade.

– Under tiden ett arbete utförs går det bra, men sedan när man går och lägger sig kan det dyka upp bilder, säger Lars Myrén.

Vid sådana tillfällen är den informella familjen ett viktigt stöd. Att prata med nära och kära hjälper, men allt kan inte sägas.

– Vi har ju tystnadsplikt och får till exempel inte nämna namn. Därför är det mer på jobbet som vi pratar av oss, säger Per-Anders Dahllund.

Per-Anders Dahllund är en av tre anställda inom Räddningsförbundet Höga kusten Ådalen som specialutbildats för att hålla debriefingsamtal efter särskilt svåra händelser. Han har haft denna uppgift i tre år, sedan förbundet antog sin policy för krisstöd.

Han kan kallas in där det behövs, från Härnösand till Junsele. Kanske är det bara en person som behöver stöd, men det kan också vara en hel station.

– I år har det hänt vid ett par tillfällen, första året var det sex, sju gånger. Folk får möjlighet att prata av sig, att sätta ord på tankar och känslor.

Vid speciellt tuffa insatser som rökdykning gäller det för räddningstjänstens personal att veta var man har varandra, hur de olika individerna fungerar. Den tillit som byggts upp i skiftlaget ger en trygghet i att kunna lösa uppgiften.

Två rökdykare, en pumpskötare och en rökdyksledare som sköter radiokontakten, så ser laguppställningen ut när det handlar om att ge sig in i brinnande hus för att rädda liv. Hur mycket syre finns kvar i syrgastuberna? Hur länge har insatsen pågått? Det är frågor som rökdykarna måste lita på att arbetskamraterna har full kontroll över.

– Att fungera i grupp och vara social är betydelsefullt. Nyanställda får börja som rökdykare innan de kan gå in som rökdyksledare, säger Stefan Lundin.

Humor är ett viktigt kitt för att skapa sammanhållning. Rå men hjärtlig beskriver gruppen stämningen på jobbet. Grabbig kanske någon skulle vilja kalla det.

– Men vi har nu också fått in några tjejer som vikarier i förbundet och det fungerar mycket bra, säger Per-Anders Dahllund.

Men på fritiden umgås den "andra familjen" inte så mycket. Får ni nog av varandra på arbetstid?

– Tror det mer handlar om olika kulturer på olika stationer. Vi i Kramfors har väl blivit lite äldre och går inte ut så ofta längre, säger Christian Andersson.