De har pärmar fyllda med bilder från sjukhuset.

De har även låtit sy upp två små dockor. En som visar hur stor deras son Edvin var när han föddes och en som visar Eira. Hon rymdes i en hand när hon föddes efter att bara ha legat i sin mammas mage under 25 veckor.

Familjen Persson kommer aldrig att glömma dottern Eira som föddes i oktober förra året. Hon som aldrig fick lämna sjukhuset under sin korta tid på jorden.

– Man satt där och inbillade sig. Jag tänkte att det kanske var apparaten eller medicinen som gjorde henne sjuk. Men det var det ju inte, säger Ann-Christine Persson när Familjeliv träffar henne.

En bit bort leker sonen Edvin med sina vänner. Det syns inga spår efter den tuffa tid han genomlevde hans första tid på jorden.

Bara fyra år innan Eiras födsel hade familjen nämligen genomlevt allt som det innebär med att få ett för tidigt fött barn.

Den 12 februari 2006, tre månader för tidigt, kom Edvin till världen. Han vägde 935 gram, mindre än en vanlig liter mjölk. Det var början på en lång kamp för familjen Persson.

– Jag började känna mig dålig på juldagen och hade ont i magen. Visste inte vad det kunde bero på och undrade om jag fått magsjuka. Men jag sov inte på nätterna. Jag var på läkarbesök men mådde fortfarande inte bra. På nyårsdagens morgon hade jag inte sovit på en hel vecka och ringde akuten.

Hon och maken Kent åkte in och nya prover och ultraljud togs.

När de befann sig vid frysdisken på Coop forum en stund senare fick de samtal från sjukhuset.

– Sjuksköterskan sa att vi skulle släppa allt och komma in till förlossningen. Vi skulle inte ens gå till kassan och betala.

Det var början på en tuff period för familjen. De skickades upp till Umeå och fick ligga där tills att både Ann-Christine Persson och barnet i hennes mage mådde bättre. Men inom kort var de tvungna att göra om resan till Umeå. Problemet var då att sjukhuset inte hade plats för dem. Det blev en resa ner till Solna där Edvin föddes. Han skickades sedan till Huddinge och familjen följde efter när Ann-Christine blev starkare. Edvin fick även ligga inlagd i Sundsvall en period innan han äntligen fick åka till sjukhuset i Örnsköldsvik.

– Det tog lång tid innan jag vågade tänka på att bli gravid igen. Jag vågar inte nu heller men nu är det mer hanterbart. De kan inte säga vad som gjorde att Edvin kom för tidigt. Med Eira gick allt så bra i början. Jag började faktiskt tänka att jag skulle få föda vaginalt. Jag fick framtidshopp. Men sedan två veckor senare fick jag samma magsmärtor som jag hade med Edvin.

Eira vägde 422 gram och var 26,5 centimeter lång då hon föddes.

– Hon hade inte ögonen öppna när hon föddes. Hon var som en liten kattunge. Den känsla man har som seende förälder att inte kunna få kontakt med ögonen är tuff. Hon var tre och en halv vecka innan hon öppnade ögonen.

När hon var nio dygn kunde föräldrarna för första gången hålla i henne.

– Det går inte att jämföra med att hålla i ett fullgånget barn. Man har sett barnet så länge och tagit försiktigt på henne. Instinkten att hålla i och vyssa henne var så stark och så fick man inte göra det. Hennes hud var så skör och hon var tvungen att vara så stilla när hon var i respirator.

Hon fick sättas i respirator totalt fem gånger under tiden på sjukhuset.

– Men mot slutet mådde hon bra. Vi började faktiskt tänka att det här går nog bra. Allt verkade gå åt rätt håll. Tankarna gick mot att vi nog snart kunde åka hem till sjukhuset Örnsköldsvik.

Men så blev det inte. Strax före klockan 19 den 15 januari somnade Eira in. Alla mediciner som hade kunnat hjälpa hade satts in och personalen växlade mellan att ge henne luft genom respiratorn och att blåsa in luft för hand.

Läkaren sa till Ann-Christine och maken Kent att Eira inte skulle klara det.

– De undrade vad vi ville göra. Jag minns inte hur vi pratade om det men hon syresatte sig inget alls själv. Till slut stod jag inte ut. Jag hade inte hållit i henne på två dagar. De tog bort respiratorn och alla sladdar. Respiratorn låter mycket så det blev knäpptyst i rummet. Vi satt bara där och höll henne. Jag hade sinnesnärvaro att ta av mig tröjan så vi satt hud mot hud.

Hon bar Edvin mycket i sjal när han var liten och hon hade köpt en till Eira också.

– Men jag hade aldrig kunnat använda den. Nu fick hon ligga i den när hon dödförklarades, säger Ann-Christine Persson samtidigt som hennes röst stockar sig.

Än i dag är hon så tacksam över personerna som var med henne och Kent den sista dagen.

– Det var ett annat par där som offrade en dag i deras dotters liv för att sitta med oss. Det var också minst en sjuksköterska med oss hela tiden. Vi fotograferade mycket men jag har inte orkat se på alla bilder ännu.

De stannade i flera timmar på sjukhuset och tvättade Eiras kropp, vägde henne och klippte en bit av hennes hår.

– De sa att vi fick stanna hela natten men det var inte Eira längre. Hon hade ju varit full av liv.

Dagen efter fick de ta med sig henne hem till Bredbyn. Det kändes viktigt för Ann-Christine och Kent att familjen skulle få träffa Eira.

– För min del var det stor skillnad att komma hem med Edvin än med Eira. Jag mådde väldigt dåligt när Edvin kom. Jag var helt slutkörd både fysiskt och psykiskt. Med Eira mådde jag inte dåligt, jag hade sorg. Folk hade ingen förståelse att allt inte var rosenrött med Edvin. Med Eira var förståelsen från omgivningen helt annorlunda. Ingen förväntade att jag skulle vara glad.

De är noga med att prata om Eira med Edvin. Men familjen arbetar sig fortfarande genom sorgen och hålrummet efter henne.

I dag väntar familjen barn igen. De försöker tänka positivt men oron finns där i bakgrunden hela tiden.

– Folk säger grattis vad roligt att ni ska ha barn. Men hallå vi har inte fått barn än. Folk förväntar sig att man ska vara lycklig när man är gravid. Jag är inte lycklig över att vara gravid men vi är övertygade att vi klarar av en eventuell sjukhusvistelse igen. Men vi är inte säkra på om vi klarar av att förlora ett barn till.

Hon är i dag i vecka 25, ungefär i samma period som problemen började i hennes tidigare graviditeter. Men allt ser ut att fortlöpa som det ska med familjens blivande medlem. Imorgon ska hon åka på kontroll och familjen är lite nervös. Eira föddes nämligen när Ann-Christine var i vecka 25+2 och imorgon är hon i veckan 25+1.

– Mitt blodtryck är perfekt och jag mår inte fysiskt dåligt av någon anledning. Allt ser bra ut men det enda jag vet är att jag kommer bli snittad. Barnet är planerat till den 8 mars och snittet kommer göras senast en vecka innan. Tänker man negativt orkar man inte med det. Man hoppas ju att allt går bra, säger Ann-Christine Persson som kommer att ta med sig en necessär och ett ombyte till kontrollen för säkerhets skull om hon skulle behöva bli inlagd.