Hästarna travar runt i ridhuset. Ekipagen ska göra skänkelvikning, alltså att hästarna går åt sidan, och sedan är det volter. Både ryttare och hästar gör sitt bästa tills vilan kommer.

– Ge hästarna långa tyglar och låt de pusta ut, ropar ridläraren och verksamhetschefen Camilla Granberg.

En efter en ställer ekipagen upp sig på medellinjen och Anita Wermelin hoppar snabbt av för att sträcka ut sin kropp. Hennes panna är svettig när hon leder in hästen Chester i stallet, men leendet är stort.

– Jag är nöjd även när det inte gått så bra. Det är bara härligt att vara här. Folk som är stressade borde prova på det, säger Wermelin när hon sedan hjälper Chester av med sin sadel i stallet.

Hon hade aldrig ridit tidigare när hon som 58-åring bestämde sig för att testa. I dag är hon Örnsköldsviksortens ryttarförenings äldsta elev.

– Jag har ridit sedan 1996 eller 1997. Brorsan, svägerskan, gubben och jag bestämde att vi skulle testa att rida på ridskolan som tidigare fanns i Skule. Men bara jag blev kvar. Åkte dit i ur och skur efter jobbet. Jag började upptäcka att ridning var bra för mina ryggskott.

Ryggskott är något hon haft i många år och som gjort att hon bitvis varit sängliggande. Men det är nästan ett minne blott i dag.

– Sedan 1980-talet har jag ibland fått gå med kryckor. Jag har även legat och bara kunnat röra på huvudet. Nu har jag bara ryggskott kanske en gång per år. Jag tror det är ridningen som ligger bakom det.

Men hästarna är inte bara bra för hennes rygg menar Anita Wermelin.

– Ridning är bra för kroppen och balansen men även för minnet. Man måste hålla reda på att en fot ska dit och en annan dit när man rider. Jag har tränat upp mina sätesmuskler, rygg och mage och känner mig stark.

Men ridning är inte så enkelt som det ser ut. Det kräver mycket av ryttaren.

– Jag kände att jag måste orka rida. Så jag styrketränar en gång i veckan för att få styrkan.

Men hoppningen har hon lagt åt sidan. Det är dressyr som nu gäller på heltid.

– Från början red jag i en grupp som hade hoppning var fjärde gång. Men jag har inte längre balansen för det.

Efter de två dödsolyckorna som inträffade förra månaden i södra Sverige, där två unga flickor omkom, har tankarna gått kring farorna med ridningen. Men hon känner sig inte rädd och har själv aldrig fått några skador.

– Om jag känner att det går för fort så stannar jag. Det vet alla om. Jag har faktiskt ramlat av en gång när vi stod stilla och hästen stack ner huvudet. Men jag var jätteförkyld då och borde kanske inte ha ridit. En annan gång föll jag när vi skulle leda hästarna och min häst sprang. Men jag har inte gjort mig illa, inte ens ett blåmärke.

Hennes familj är tudelad angående hennes fritidsintresse.

– Min gubbe Per-Olof följer med och hejar på mig. Men mina barn är lite oroliga. Ridning är det farligaste jag gör. Men de är själva bergsklättrare och jag förstår varför de klättrar. De blir höga på endorfiner precis som jag blir när jag rider.

Men hon har inga planer på att sluta rida i första taget.

– Jag har klarat av att rida ett lätt b-program och fick ett märke för det. Målet är att klara ett sådant till innan jag slutar. Det är hästar för hela slanten numera. Jag läser böcker och ser dressyr på tv. Den bästa dagen på veckan är ju riddagen.