En gedigen och grundmurad rädsla för att det skulle bli fel kombinerat med en ren ovana med verktygen som sådana var kombinationen som – lindrigt uttryckt – fick kontraproduktiva följder.

Jag hade tummen mitt i handen, det var ju solklart. Inte bara fastskruvad, utan även fastlimmad, möjligen också fastdragen med några extra varv silvertejp. Där mitt i handflatan flinade tummen ironiskt åt mig och den hade lätt klämt ur sig "försök skruva medan jag sitter här, om du kan" om den bara kunde prata.

Och det finns ju många sådana filurer runt omkring oss. De vi skojar om och gärna tittar över axeln på, som tror att tvåtumfyra är en spik, som kallar skruvdragare för borrmaskin och som (om de försöker) hänger upp tv-fästet uppochned eller i alla fall ordentligt snett. De där tummenmittihandarna som drar sig för att byta glödlampa, eftersom de ändå aldrig lyckas med det de företar sig och förmodligen ändå skulle göra fel, eftersom de har just tummen mitt i handen.

Det är någonstans där det riktiga problemet börjar. Inte i att vissa helt enkelt har mindre fallenhet för olika saker (så är det ju alltid) utan för att fördomarna skrämmer dessa personer från att överhuvudtaget försöka. Jag har funderat en del på den där saken, och det enda jag har kommit fram till är att man tydligen inte får vara nybörjare när det kommer till snickerier. Där ska man vara kunnig – helst proffs – redan innan man har dragit i sin första skruv, annars blir man driftkucku. Och det finns rentav ett uttryck för att riktigt brännmärka den utpekade gruppen.

Cykling, bilkörning, spanska språket … Jag skulle kunna räkna upp mängder av områden där det är förståeligt, förlåtligt och förklarligt att vara lite fumlig och rentav dålig när man praktiserar de första gångerna. Då faller förklaringen "… men jag har ju aldrig gjort det här förut" i god jord. Men när det kommer till hemmasnickerier? Knappast. Leverera, annars är du en "tumfigur".

Är alldeles övertygad om att det bråkas en hel del med anledning av hemmasnickrandet i de svenska hemmen. Man har sett på tv hur enkelt det är, försöker själv och upptäcker att det var det inte visst, dessutom diskar man sin partner redan innan han eller hon har greppat hammaren för första gången. Tålamodet tryter, förståelsen för att tv-produktionerna ofta har "förberett lite" när kameran har varit släckt finns inte, och det blir både dyrare och tar längre tid. Och felet bär ofta den som har tummen mitt i handen, det är ju därför tjafset startar från första början.

Varför ägna en hel krönika åt detta? Bitterhet över att jag själv inte duger? Tvärtom, jag har faktiskt lärt mig. Jag fick den chansen. Idag reder jag mig riktigt hyfsat på hemmaplan och k kan snickra ungefär så bra jag behöver. Dessutom tycker jag att det är vansinnigt kul. Så tänk på det innan du kritiserar din partner för snickerierna nästa gång. Låt han eller hon åtminstone få chansen att lära sig först.