Låt oss inleda med ett litet tankeexperiment. Föreställ dig att, när du kommer till jobbet en morgon möter alla upp i kostym eller annan motsvarande formell klädsel. De står uppställda med påklistrade och/eller högtidliga leenden och alla stirrar på dig som vore du en utomjording eller naken. En applåd, tvåhundrafemtio nickningar och ännu fler leenden som avslöjar att de bara väntat på att du äntligen ska komma dit så att de (som är så lyckligt lottade) får skaka din hand. Och vad du än säger och gör (Vad. Du. Än. Säger. Och. Gör.) kommer du att bemötas med leenden, kanske rentav skratt och verbala ryggdunkningar.

Du kanske hamnar på en middag utan att känna en endaste person, knappt ett ansikte med känd bakgrund, där du ska socialisera. Det betyder; var påläst, verka intresserad och delta aktivt i dialogen. Detta helt oaktat om du inte ens med Googles hjälp skulle kunna leta fram ett tråkigare sammanhang. Förstår du inte så fråga antingen artigt eller nicka snyggt och låtsas som att du hajar. Ingen lär kontrollfråga om det. På menyn står ord som få – om ens någon – i ett vanligt villakvarter kan uttala eller utläsa (förmodligen inte kungen heller) medan du har sett dem så många gånger förr och vet vad de innehåller och hur de smakar.

Du lever dessutom på andras pengar från vagga till kista, och de faktiska utmaningarna ur karriäristiskt perspektiv är således bara att skrinlägga för all framtid. Du har ju ärvt din. Det må verka praktiskt när man är 22, men 35 år senare i samma fåra lär det kännas som att man har plöjt färdigt, så att säga.

Mina funderingar aktualiseras förstås av kronprinsessan Victorias och prins Daniels besök i Västernorrland nyligen, ett mycket uppmärksammat sådant. I veckan kunde du se på allehanda.se hur de körde permobil inför publik i Timrå och i tidningen kunde du läsa om programmet för besöket, vad de gjorde, vilka som var lyckliga nog att dinera med duon samt menyn.

Så vem är jag att klaga? Vi skriver ju en hel del om dem ändå? Till deras bröllop var bisarra 2 300 medierepresentanter ackrediterade, och media går därför inte fria från ansvar eftersom den faktiska granskningen ofta är ganska platt. Samtidigt är det ett faktum att läsarvärdet är stort; kungahuset berör, oavsett om de råkar krocka med permobilerna (som i Timrå) eller säger fel stad (som i Arboga) och kanske är det existensberättigande nog för deras verksamhet. Jag vet inte.

Det finns förstås också en ekonomisk sida av allt detta. När nu kronprinsessan och hennes prins renoverade sitt Haga Slott gick det loss på över 40 miljoner kronor och det sammanlagda apanaget tyngde år 2010 statsapparaten med runt 125 miljoner. Jag låter var och en av er bestämma huruvida det är klokt investerade pengar eller inte.

För egen egoistisk del är jag kluven men för gärna upp frågan på agendan. Jag kan jag ha kungahuset och jag kan vara utan, trygg i övertygelsen att de där pengarna ändå kommer att rinna in i något annat hål (där jag troligen kommer att märka dem ännu mindre). Men det känns inte särskilt 2011, va? Och den avslutande slutsatsen: jag skulle verkligen inte vilja vara prins.

+

Snart är det advent, vilket är ganska mysigt…

-

… men jag har ännu inte köpt en enda julklapp.