Tre dagar före julafton kom så det första fruktade beskedet för de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson, då de förklarades skyldiga för terrorbrott. En rättegång till synes i form av ett spel för gallerierna med förvanskat bevismaterial och med given utgång, landade i det redan förutbestämda slutet. Därför får de båda svenska journalisterna nu fira jul i en skitig och överfull plåtbarack på Kality-fängelset, snarare än i hemmets lugna vrå och med familj och vänner omkring sig. En regim har sagt sitt; pressfrihet och demokrati är inga önskvärda byggstenar i det etiopiska samhället.

Nu finns dessutom ett riktigt mardrömsval runt knuten för de båda svenskarna. Antingen accepterar man domen, för att därefter försöka begära benådning och därigenom komma ut tidigare, alternativt att överklaga till högre instans, en process som i sådana fall kan komma att ta upp till två år. Och eftersom svenskarna vidhåller att de är oskyldiga till terrorbrott, kan tiden på Kality komma att bli lång.

Precis som i fallet med Dawit Isaak (också han fängslad svensk journalist) i Eritrea ser detta ut att kunna resultera i ett svidande nederlag för den tysta diplomati som den svenska regeringen har utövat fram till dags datum, men nu har i alla fall utrikesminister Carl Bildt och statsminister Fredrik Reinfeldt vaknat sent omsider. Reinfeldt har efter att domen deklarerats att regeringens utgångspunkt "är och förblir att de varit i landet på ett journalistiskt uppdrag. De bör så snart som möjligt försättas på fri fot för att också kunna återförenas med sina familjer i Sverige". Ironiskt i det sammanhanget är att svensk diplomati nu får beröm från etiopiskt håll när Dina Mufti, talesman för det etiopiska utrikesdepartementet, tackar den svenska regeringen för att man "inte låtit det få för stora proportioner". Tro mig; den typen av beröm hade regeringen nog gärna varit utan.

Och det är mot bakgrund av detta jag, och många med mig går till julledighet. Julen för mig är familj, gemensam granklädnad, dignande julbord med sill i långa rader, tv – och lugn och ro. På mina och min familjs villkor. Det är ett faktum att den där kollektiva nedvarvningen görs för sällan, och i precis det avseendet är julen därför helig för mig.

Jag är alldeles säker på att Schibbye, Persson och Isaak – som alla i grunden har jobbat för ett öppet demokratiskt samhälle – värderar julen precis lika högt. Men för dem är miljön inte ett varmt vardagsrum med stilig gran och klappar till de små. De möter betonggolv, plåtväggar och gemensamma toaletter med obefintlig hygien med ovissheten och otryggheten som närmsta sällskap. Därför tänker jag tända ett ljus för mina kollegor och medmänniskor på julaftons kväll och ägna dem en stunds tanke. Det är inte mycket, men det är något.