Två dagar har gått sedan den senaste publikfesten i hockeylänet Västernorrland, men särskilt mycket annat är inte festligt i dagsläget. Med Modo och Timrå näst sist respektive sist i tabellen finns anledning att fundera på vad som egentligen spelar roll – och att inse att den enes bröd, den andres död inte är den optimala vägen ut. De Modofans som exempelvis ser slutspel för sitt lag och degradering för Timrå som den optimala lösningen är så totalt fel ute.

För oss är det en ständigt återkommande fråga; antingen skrivs det för mycket om Modo eller för mycket om Timrå. Många Modofans jublar tyst eller högt när det går åt pipan för medelpadingarna och skrattar gott åt att laget sladdar i tabellsystemet. Detsamma gäller hos enögda timråiter, där skadeglädjen visar sig när Modo förlorar.

Det finns Facebookgrupper och Twitterkonton upprättade enbart för att uttrycka hat om den andra sidan och man får ärligt känslan av att det enda man vill är att derbykollegan i norr eller söder ska åka ur elitserien. Jag har fått synpunkter att vi borde trycka elitserietabellen extra stort i tidningen vid tillfällen exempelvis när Timrå legat sist i seriesystemet och Modo högre upp.

En snabb titt i elitserietabellen – både nu och i slutskedet av fjolårets säsong – visar att det är kris i hockeylänet Västernorrland. Modo har förvisso bara några poäng upp till slutspelslagen men är lik förbannat elva, medan Timrå alldeles säkert snart måste börja förbereda sig mentalt för en otäck kvalserie. Och alltför ofta märker jag fans som tröstar sig i mörkret med att det verkar gå åt helsike för länskonkurrenten. Att en degradering av dem skulle få allt att kännas lite bättre.

Min retoriska efterföljande fråga är lika krass som enkel: är ni inte riktigt kloka? Förstår ni inte att lagen behöver varandra i elitserien? Sanningen är, vågar jag påstå, att svensk hockey inte varit så het de senaste fem åren, som när Slaget om Västernorrland rasade i den kvartsfinalserie som senare slutade med att Modo vann SM-guldet våren 2007, och det har med passion att göra. När Per Svartvadet valde att spara en historisk klubba blev det inte den som han lirade de sista skälvande sekunderna i Linköping med, utan istället klubban som stängde kvartsfinalserien. Och frågar du dåvarande Timråprofilen Pär Styf fanns inget lag han hellre ville tvåla dit än just Modo. Detta färgar också av sig på läktarna.

Jag ska dra några enkla siffror. Modos publiksnitt denna säsong är 6 043 åskådare. Snittet när Timrå varit på besök: 7 215. Samma räkneexempel för Timrå; 4 605 respektive 5 964. Låt därför Modos klubbdirektör Anders Trollsås eller Timrås motsvarighet Thomas Johansson önska vilket lag man skulle vilja möta oftare – och svaret är nog ganska givet ur ekonomisk synvinkel. Sanningen är den att Modo behöver Timrå lika mycket som Timrå behöver Modo, och på sikt kan den nerven vara livsavgörande. Det är bara att beklaga att fler inte inser det.

+

Småkronornas guld var ren och skär magi. Är glad att jag plågade mig upp den natten.

-

Vi närmar oss rekordhögt pris på diesel och bensin. Slår extra hårt mot oss norrlänningar.