Det är något alldeles extra med mammor. De som tröstar dig när du är liten, bannar dig när du testar gränserna som lite större, guidar dig när du rättat dig efter dem något senare – och gläds när du solar dig i glansen av resultatet. Min är inget undantag. Det lustiga är att vuxna "barn" inte tycks kunna göra fel i moderns ögon. Om jag säger att jag kom för sent så menar hon att "trafiken väl var tät". Om jag glömmer att ringa (vilket händer ofta) är det hon (inte jag) som ursäktar med att jag har mycket att göra. Och så där rullar det på.

Givet denna bakgrund är det lätt att förstå att Iris Melander har åkt lite känslomässig bergochdalbana de senaste dagarna. Hennes son Stefan Löfven, som kom till familjen som fosterbarn vid ett års ålder, utsågs igår till Socialdemokraternas nye partiledare. Redan i torsdags kunde Tidningen Ångermanland som första svenska tidning med citerad källa bekräfta att "Iris pajken" var ny partiledare för det trängda och krisdrabbade Socialdemokratiska partiet. Iris uttalande till TÅ på torsdagen; Stefan ringde på onsdagskvällen och berättade. Men det skulle vara en hemlighet fram till på fredag, framstår lika charmigt som hon själv verkar vara.

Stefan Löfvens mamma är precis som alla andra mammor. Hon är stolt över sin son. Och det är ju det vanskliga i det där med kunskap; den är ingenting värd om ingen annan vet att du vet. Nu visste Iris något så fantastiskt om sin egen grabb som hon inte kunde hålla inom sig när vi ringde.

I kölvattnet av vår publicering växte en lite lustig debatt fram, i viss mån i branschmedierna men främst i de sociala forumen. Frågor restes huruvida det var pressetiskt korrekt att intervjua en dam över de åttio, med anledning av hennes sons nya politiska uppdrag. Missförstå mig inte; jag diskuterar gärna pressetik. Det samtalet är viktigt och en värdefull kvalitetssäkring för oss, jag vill inte skrämma iväg någon oliktänkande.

Men jag kunde inte hålla med mindre om att det skulle vara oklokt att samtala med Iris om detta, med hänvisning till hennes ålder. Under den senaste tiden, både före och efter Håkan Juholts avgång, har vi fått ta del av det ena obekräftade citatet efter det andra, och nu gav vi röst åt ryktena. Och skulle en 82-årig alert och vital dam från Undrom inte vara vuxen nog att avgöra vad hon vill och kan säga till ortstidningen? Diskussionen väcker en intressant följdfråga; hur länge har man rätt att ha en egen åsikt, när förlorar den sitt värde och diskvalificerar avsändaren att delta? 65 år? 70 eller kanske 75?

Det handlar naturligtvis inte om siffror, utan om omdöme. Vi pratar dagligen med äldre människor och gör alltid en pressetisk bedömning, oavsett om den tillfrågade är 18, 32 eller 64. Otillräknelighet sitter inte i åldern. Det är väl inte otänkbart att Stefan framöver tar ett samtal med sin mamma om när hon får svara på frågor och när hon borde låta bli, men det lämnar jag till dem två. Och i slutänden är det ändå mamma som bestämmer.

+

Som ångermanlänning finns det, oavsett partitillhörighet, anledning att vara stolt över Löfven.

-

Kanske kan vi nu återgå till att prata politik snarare än person?