Frågan avser givetvis Norrland som litterärt uttryck. Svaret är inte helt oväntat inte alldeles entydigt. 

Förra sekelskiftets expansiva, men också konfliktfyllda, Norrland finns i allra högsta grad och har rent av skapat en egen litterär genre i Norrlandsromanen, mycket specifik till både form och innehåll. Kring detta för Ulrika Lif och professor Örjan Thorell ett mycket intressant resonemang. 

Dessutom presenteras Härnösandsförfattaren Birger Sjödin, vars noveller om det borgerliga Härnösand är ett delvis bortglömt men fortfarande vitalt stycke litteratur.
Det finns mycket annat med ångermanländskt anknytning. I numrets kanske intressantaste text skriver Erik Jonsson initierat om Österåsenandan, med dess konstnärliga koloni, där framför allt den numera bortglömde sciencefictionpionjären Elfred Berggren presenteras i helfigur. 

Berggren var utbildad ingenjör, men på grund en tidigt avancerad tuberkulos i båda lungorna kom han aldrig att utöva sitt yrke. Han ägnade de långa vistelserna på sanatoriet åt självstudier, inte minst av humanistiska ämnen. Uppmuntrad av den legendariske Österåsenföreståndaren Helge Dahlstedt, som trodde på läkarvetenskapens sociala ansvar och konstens läkande kraft, började Berggren skriva journalistik. 

Snart skrev han också skönlitteratur. Hans sf-roman ”Robotarnas gud” från 1932 vill svara på frågan om det är möjligt för oss människor att komma underfund med livets själva gåta. Boken fick ett mycket positivt mottagande i samtiden, med berömmande recensioner av litterära storheter som Helmer Grundström och Anders Österling. 

Berggren skrev också noveller och en oavslutad roman som skulle skildra tuberkulosen utan den sentimentalitet som annars var stilbildande inom litteraturen sedan Dumas ”Kameliadamen”. Jonssons text kompletteras av en novell av Berggren som heter ”Under kniven”, och är förmodligen en skildring av författarens egen operation. 

Mot slutet av sina dagar gav Elfred Berggren en litterär tidskrift, ”Vi och ni”, av mycket hög kvalité. Bland de medverkande märks idel storheter som Albert Viksten, Sven Stolpe, Josef Kjellgren, Alf Ahlberg, Ivar Lo-Johansson, Olof Lagercrantz, Sigrid Boo, Gustaf Hedenvind-Eriksson och Bertil Malmberg. 

Annars får Ångermanland framför allt illustrera den föga ärofulla situationen med ett Norrland som icke är, det vill säga frånvaron av berättelser från flyttlassens Norrland, nedläggningarna och avfolkningen. Det Norrland som från någon gång på 60-talet gör en resa i motsatt riktning saknar egna röster som kan berätta dess historia. Det temat har för övrigt behandlats mycket förtjänstfullt av Mats Jonsson i förra årets Västernorrlandsnummer av Provins. 

I en ambitiöst upplagd längre essä söker Anna-Karin Jonsson från Sollefteå att spåra ett samband mellan språket och Ångermanälvens flöde. Här finns många intressanta och lovande uppslag, till exempel tanken att ett kuvat landskap frambringar ett kuvat språk, men hon fullföljer tyvärr aldrig sina tankegångar, och essän mynnar ut i allmän oklarhet och ett stort ”jaså?” 

Den enda plats i litteraturen där Norrland tycks finnas är poesin. Symptomatiskt nog exemplifieras det med en Norrbottenspoet, David Vikgren.
Som ångermanlänning vill man desperat utbrista: Kom igen Ångermanland! Vi vill höra dina röster!
Ett ovanligt innehållsrikt och spännande nummer av Provins. 

Gregor Flakierski
TIDSKRIFT
Provins 2:2009