Författaren E. Walter Hülphers är nästan omöjlig att ringa in. I ett tidigt skede var han arbetarförfattare, nästa stund skriver han nationalistiska skådespel eller krigsreportage. Dessutom... På sin ålders höst upptas han uteslutande med ockultism, magi och mysticism. För att första hans text måste man kanske också göra sig bekant med hans historia: de yttre förhållanden i vilka han drivits för vinden, hans oroligt sökande temperament och dess heta springkällor? Oavsett vilket, så är hans senare verk något alldeles unikt inom norrlandslitteraturen. I synnerhet samlingen Ockulta noveller, där Ernst Walter Hülpers framträder som Ångermalands egen Edgar Allen Poe.

Hülphers föddes 1871 i Styrnäs, Kramfors kommun, där själva jordmånen var dikt och äventyr. Men dessa till synes fina förutsättningar kom även att forma en överkänslig och kringdrivande konstnärssjäl. Hans liv präglades av uppbrott, sökande och besynnerliga val. Genom allt kånkade han också på ett märkligt författarskap. Det var stadigt till stilistik och stoff men alltid i otakt med sin tid. Anmärkningsvärda helomvändningar från proletärförfattande till nationalistiskt svärmeri gjorde knappast det hela lättare. Successivt förlorade Hülphers sina litterära kontakter för att så småningom uteslutas ur den litterära gemenskapen fullständigt. I sin isolation drogs han mer och mer mot mystik och medvetandets gränsmakter.

År 1921 utkom resultatet: Ockulta noveller, en samling skräckhistorier bördiga från de norrländska skogarna, men ibland inlogerade i Stockholm, Vadstena kloster eller någon avlägsen krigsfront. Oavsett sceneri är det med obygdens dystra poesi som Hülphers manar fram sina historiska bilder och gestalter. De är splittrade människor. Precis som författaren brottas de med miljöns tarvlighet, söker bryta udden av motgångarna och tillgodogöra sig dem som livsläror. Här står staden som en smutsig fond för drinkare och narkotikaslavar med självförstörelsemani, för ödesdrivna stackare som sluter kontrakt med, och bedras av, djävulen.

Det finns ingen tyst enslighet och drömlik ro i Hülphers skogar och gränder. De egendomliga karaktärer denna trolska och otyglade natur fostrat är del av sin äventyrliga upphovsman. Deras tankar är jagade och grubblande. Här finns folk som står i mörker, med blind vidskepelse, hat och hämnd runtomkring sig. I allt nynnar ensamhetskänslan sin mörka oförädlade grundton. Ibland, som i novellen om den levande begravde, blir den mycket sinnlig och konkret.

Jag är skendöd, jag är begravd, jag ligger under jorden, oförmögen att röra mina lemmar, jag kan inte åstadkomma ett ljud, inte ropa! Och ändå lever jag, min tanke arbetar starkt och klart! [...] Men det ögonblick jag befinner mig på denna punkt, tänker jag på mitt nuvarande läge, känner den vämjeliga stanken, känner förruttnelsen. Nu är det något som krälar i slemmet, antagligen vita, genomlysande maskar. Jag är viss om, att håret fallit från mitt huvud i klibbiga kakor.

Edgar Allen Poe har en liknande novell, som behandlar just ångesten för att dö skendöd och bli levande begraven. Där är det framför allt en fix idé, vilken rider den olycklige som en mara. Hos Hülphers blir det däremot verklighet – skräck och äckel. Blicken på naturtingen är sökande och intensiv, och ofta lyckas fenomenet avtvingas något poetiskt nytt, karaktäristiskt och lysstarkt – om så bara en mask eller en hårkaka. Samtidigt är språket är en smula knotigt och knottrigt som om det bar på något av den mänskliga andhämtningens än stilla, än oroliga och febrila rytm.

Hårt livsallvar och karaktärskamp ligger bakom denna bok, som är väldigt olik det svenska 20-talets sedvanliga litterära konststycken.

Erik Jonsson