David dricker mycket sällan alkohol och använder inte droger. Han har aldrig varit våldsam och han har aldrig slagit sin fru eller sina barn.

Däremot har David mördat sin fru.

Det sociala arvet har den senaste tiden stått i fokus i ett antal svenska romaner.

Men inte hos Björn Ranelid. Det var inte det sociala arvet som gjorde David till mördare. Sonen Kasper, son till mammans mördare, dukar heller inte under av att vara stigmatiserad som en mördares son.

Kasper är en typisk Ranelid-karaktär, på gott och ont. Han är i ganska hög grad en papperskonstruktion som ska bära fram författaren Ranelids filosofiska funderingar.

Ranelid blev närmast folkkär när han deltog i teves Stjärnorna på slottet och visade att hans maner - det som många kallat pretentiös självcentring - är helt utan förställning. Björn Ranelid framstod som genuin och äkta.

Han har ibland, just för sina maner, fått sämre kritik än han borde ha fått för några av sina senare romaner. En kulturchef på Expressen trodde för en del år sedan att det var fri jakt på Ranelid och skickade fram en krönikör att med ärekränkande formuleringar avrätta en Ranelid-roman.

Jag försökte den här gången intala mig att romanen var skriven av den okände Stefan Svensson, för att inte höra Ranelids röst i bakgrunden.

Sålunda läst är Kniven i hjärtat en närmast magnifikt ojämn svensk roman, eller magnifik o c h ojämn. Författaren svingar sig mellan platt prosa till höjder av aforistisk formuleringsförmåga.

Men den litterära ojämnheten betyder inte så mycket, när kärnan i romanen är så mycket mer angelägen, ärlig och empatisk än det mesta som skrivs i svensk skönlitteratur?

Kasper är en romanperson som läsaren vill krama om. Han besöker sin far i fängelset. Han vet inte varför. Hans systrar har sagt upp all bekantskap med sin far, mördararen, och Kasper vet att han borde, enligt de flestas mening, göra samma sak.

Ändå gör han det inte. Författaren blir kanske lite övertydlig när han gör mördaren David till broingenjör - David var med på Höga Kusten-bron och därefter Öresunds-bron - men det gör inte så mycket.

Att bygga broar mellan människor och att sträcka ut handen. Är det inte vad livet borde handla om?