Premiären var samtidigt en presentation av den ene av två nya konstnärlige ledare, dirigenten Johannes Gustavsson. En meriterad ung dirigent som förutom flera fina priser även lett till exempel Kungliga Hovkapellet, Oslo Filharmoniska, Sveriges Radios Symfoniorkester.

Violasolist med den äran, i Wallins Under City Skin var Lars Anders Tomter. Wallin har skrivit sin violakonsert som en pendang till Berlioz violakonsert. För likt den unge Harlod som på 1800-talet gick omkring i Italien och lyssnade till naturens klanger låter Wallin först en kvinna och sedan en man röra sig i staden. Stadsljuden återgavs med fyra högtalare, en i konsertsalens vart hörn; klackar mot gatan, bussar på tomgång, nycklar, ekon i tomma betongtunnlar.

Under tiden spelade orkestern upp känslorna, stämningarna, hoten som lurar medan solistens viola återgav den enskildes trängdhet. Det var intensivt och suggestivt, och orkestern trivdes.

När sedan Beethovens 3:e symfoni Eroica drog igång var det nog fler än undertecknad som saknade förre chefsdirigenten Christian Lindberg.

För istället för de utmejslade instrumenten, de distinkta tonerna i en sammanhållen helhet dirigerade Johannes Gustavsson fram ett smetigare ljud. Rent pinsamt blev det i tredje satsens höjdpunkt, där hornen blåser liv i hjälten, och ett av hornen missade. Först en gång, sedan en gång till utan att dirigenten verkade bekymra sig annat än att svepa med armarna.

Till Gustavssons försvar måste dock sägas att han har en ambition att upplysa och berätta musiken som är lovande. Och när han på klingande värmländska inledde med att säga att Eroica inte bara uttryckte Beethovens beundran för Napoleon, utan lika mycket handlade om kompositörens vilja att visa människan hennes eget värde – då var det på samma gång en programförklaring för honom själv.

Maria Hamberg

KONSERT

Nordiska kammarorkestern

Dirigent: Johannes Gustavsson

Solist: Lars Anders Tomter

Hullsta Gård, Sollefteå, torsdag kväll.