En provokatör. En som bara är ute efter uppmärksamhet.

Fotografen och konstnären Elisabeth Ohlson Wallin har hört det mesta om sig själv. Men att hon medvetet skulle vara ute efter att provocera ställer hon inte upp på.

Motsättningarna mellan den kristna etiken och kärlek och sexualitet har fascinerat, upprört och inspirerat. Bakom bilderna finns budskap.

– Att präster fick uttala sig hur som helst var som en spark i magen, säger hon och syftar på den löpsedel som fångade hennes intresse.

Ecce Homo började ta form. Det tog fart på allvar när hon gästade ett bröllop och insåg att äktenskapet inte inkluderade henne själv som lesbisk.

Hon gick tillbaka till sin egen söndagsskoletid och beslöt att använda bibliska bilder för egna tolkningar. Syftet var att hylla människan och kärleken, något som även finns i det kristna budskapet. Hon ville visa likheten mellan bibliskt och modernt utanförskap.

Det blev ramaskri. Tio år senare nådde utställningen Örnsköldsvik och rörde om i frikyrkogrytan.

Den bild som provocerat mest är dopet, den som publicerades i Örnsköldsviks kommuns sommarhälsning till de anställda.

– Jag gjorde den för att hedra mina homosexuella vänner som dog i aids, berättar hon. Men de som upprörs mest är ofta de som inte sett bilden på riktigt eller vet bakgrunden till den.

– Kvinnokroppen finns exploaterad överallt. Men att visa en naken man, som dessutom ska vara en symbol för Jesus, det är farligt.

På bilden Nattvarden finns transvestiter, en symbol för att Jesus ofta intog måltider med utstötta.

Utställningen "In hate we trust" föddes ur den debatt som uppstod. Elisabeth Ohlson Wallin har som konstnär lagt betoning på det svåra men försäkrar att hon också kan göra trivsamma bilder. Drottning Silvia med finstämd bakgrund, eller sviten om åldrandet som visar människan som hon ser ut utan krusiduller.

– Det som driver mig är att skildra det som pågår just nu. Kalla mig konstnär eller folkbildare, det kvittar för mig.

Lokalen på universitetet igår eftermiddag var så gott som full. Det är bara att hoppas att där fanns en och annan som tidigare ropat högt utan så mycket på fötterna.