Inför hennes pensionering vaknade tanken att utifrån alla modellådor, kostymskisser och manuspärmar berätta om hennes konstnärliga yrkesliv och samtidigt berätta historien om en länsteaters verklighet och utveckling.

Det började i Härnösand 1972. Landstinget hade som första landsting i Sverige tillsatt en kultursekretare. Han hette Harry Ördell och hade arbetat som lektor i bild och form på lärarhögskolan i Härnösand. Han såg till att Västernorrland fick besök av många fria teaterensembler. Den allra första teatern på besök spelade en pjäs som hette "Motborgare". Ledarskribenten på Västernorrlands Allehanda, Gösta Ekberg, gick i taket och beskyllde både Ördell och teatern för att vara maoister.

Men länet gjordes redo för en egen teater. 1972 var Västernorrlands Regionteater ett faktum.

Till historieskrivningen, som inte finns i den här boken, men ändå måste nämnas fanns den lilla ensemble som teatermannen Rolf Tourd startat i Högsjö i slutet av 1950-talet, med stöd från en ung Thorbjörn Fälldin.

Egentligen skulle teatern placeras i Sundsvall men i väntan på att ett helt teaterkvarter inrättades i Sundsvall fick Härnösand fungera som teaterns hemstad.

Först kom Norrbottensteatern och sedan en ensemble i Skellefteå men sedan kom Regionteatern i Västernorrland. Den tidigare så kritiske chefredaktören Ekberg på VA gjorde också avbön och bad personligen ensemblen om ursäkt för sina tidigare påhopp.

I den första ensemblen fanns bland andra Inga Landgré, som nyss fick en heders-Guldbagge.

1980 dök Ulla Dahlström upp på Västernorrlands Regionteater. Kirunatjejen hade gått den nystartade scenografiutbildningen på Dramatiska institutet i Stockholm och frilansat som scenograf. Hon hade bland annat arbetat med huvudscenografen för Tältprojektet/Vi äro tusenden, ett legendariskt musikteaterprojekt med bland andra Totta Näslund och Sven Wollter.

Nu blev hon fast anställd scenograf. Hon har genom åren strävat efter scenografiska lösningar som skapat närhet mellan scen och salong, mellan spel och publik. Så kallade "rum i rummet". Min store tjocke far, Köpenhamn och Den feruktansvärda semällen är några exempel.

Jag såg Köpenhamn i Härnösands Teater. Vi i publiken fick istället för att sätta oss i salongen ta plats på en speciellt uppbyggd scen runt scenrummet.

Det var en suveränt bra men också ganska exklusiv pjäs. Fler minns nog Min store tjocke far med Lars T Johansson i huvudrollen. Den spelades i många mindre samlingslokaler runt om i länet. Ett komplett scenrum inklusive publikplatser byggdes upp i bygdegårdar, dansbanor, missionshus eller vad som nu erbjöds i busken.

Hjälten på den gröna ön spelades som utomhusteater på många ovanliga platser i teatersammanhang. Bland annat Flogstabadet i Kramfors, Snibben i Ramvik och Bredbyns hembygdsgård.

I registret till den här påtagligt vackra boken - utformad av prisbelönte grafiske formgivaren Susanne Ekelund i Härnösand - konstaterar vi att Ulla Dahlström gjort scenografin till långt över 100 uppsättningar under åren.

Stark regi och bra skådespelare kan bli en bra teater även när scenografin är i stort sett obefintlig.

Men teater blir alltid en upplevelse om scenografin är bra. Kanske bara en liten upplevelse om allt annat är dåligt, men ändå.

Regissören och förre teaterchefen Tomas Melander konstaterar i bokens avslutning:

"Så länge vi har ett behov av att berätta och ställa frågor finns det en plats teatern. Och där spelar naturligtvis scenografin en viktig roll.

tid och rum. Scenograf Ulla Dahlström

Redaktion: Susanne Ekelund, Tomas Melander och Mats Wigardt

Landstinget Västernorrland, Länsstyrelsen Västernorrland och Sundsvalls kommun.