Han går in i kyrkan för att torka sig. Innanför dörren fyller han lungorna med kyrkorummets luft och inspirerad av den vackra arkitekturen, belyst genom mosaikfönstren, börjar han stillsamt vissla för sig själv. Den första lilla provvisslingen svarar från sju olika ljudkorridorer. Han går genom kyrkan, ställer sig i olika vinklar, låter melodin stiga mot taket och vindla sig mellan pelarna. Eftersom ingen stoppar honom utvecklar han slingorna till drillar och melodier. De tränger ut genom fönstren, det är så vackert att duvorna sätter sig för att lyssna. Människorna stannar i sina rörelser, minns plötsligt sina lyckligaste ögonblick. Till och med åsnorna ställer sig med huvudena på snedden för att höra.

Så börjar Visslaren, som en saga. Visslarens melodier förtrollar, plockar fram det glömda och goda ur hjärtat på den som får höra. Tonerna är som kärleken självt, som änglasånger direkt från himlen. Men när byn får veta att prästen bjudit en visslare att bo i kyrkan, då förfasar sig församlingen. Jag ska inte avslöja hela sagan, bara säga att den utvecklar sig på ett sätt som förvånar.

Visslaren har som alla goda sagor flera bottnar. Förutom den realistiska historien, där till och med prästens urgnuggade ögonvar finns med, berättar sagan om människornas glömda kärleksrum. Det klingar i både dur och moll, för precis som det saknade och efterlängtade har kvar sötman av det förlorade, finns visshetens bitterhet i bakgrunden och skapar ackordet.

Att läsa den korta romanen är som att lyssna till en konsert. Som med allt djupt upplevt känner man sig omskakad och lite förvirrad när hela berättelsen är slut. Inte oväntat upptäcker jag ett litet efterord av författaren, han har skrivit sagan/romanen till tonerna av El Cant de la Sibel-la sjungen av Montserrat Figueras och La Capella Reial de Catalunya.

Maria Hamberg

Visslaren

Ondjaki

Översättning: Yvonne Blank

Tranan