Hennes I tunga vintrars mage är en sorglig kärlekshistoria om det övergivna barnets ständiga längtan efter mamma.

Pojken Riga vaknar och ser genom fönstret sin mamma lämna huset en kall vinternatt när han är fyra år. Han springer ut efter henne, för att be henne stanna men snöhajarna tar fast i benen och han ramlar i pyjamasen. Fastnar med händerna nedanför skaren. Han skriker efter henne men hon kommer inte tillbaka. Sedan är det ingen som säger något till pojken. Inte pappa, inte farmor och inte farfar. Ingen förklarar eller pratar om mamman. Det är som hon aldrig funnits. När det ligger ett extra fint paket med vattenfärger under granen, och det inte står vem det är ifrån säger de stora att det är från tomten. Fast han redan gått. I fotoalbumet är bilder bortrivna, det är bara klistriga hål kvar.

Sorgen tynger Riga så att han blir socialt oförmögen. Ändå är det en flicka som förälskar sig i honom. Han älskar henne så att det gör ont, men är ständigt rädd att hon ska försvinna. Inte förrän efter ett år känner han sig säker, då går hon sin väg.

Det är ingen nöjsam, feelgood-läsning Andrea Lundgren bjuder läsaren på. Det är tungt och sorgligt, men riktigt bra. Många av situationerna är bara skissade, ändå så väl gestaltade att läsaren vet hur det känns inne i Riga. För det är vad allt hela tiden handlar om, hur Riga känner sig men inte förmår uttrycka. Inte förmår leva ut, inte förmår berätta.

Det krävs mycket av författaren för att fånga läsaren med enbart tyngande sorg och handlingsförlamning. Andrea Lundgren klarar det, boken fångar och tvingar till fortsatt läsning. Hon kommer nog att skriva mycket mera.

Maria Hamberg

I tunga vintrars mage

Andrea Lundgren

Roman

Natur&Kultur