Vårt eviga behov av fantastiska historier är ett tema i Ola Wikanders essäbok "Orden och evigheten".

Wikander, född 1981, började studera latin som 13-åring. Idag behärskar han ett dussin döda språk och ett antal levande. Hans "I döda språks sällskap" hyllades häromåret.

"Orden och evigheten" bygger på texter som tidigare publicerats i olika tidskrifter.

Wikander är uppenbarligen inte någon världsfrånvänd person som bara sitter på sin kammare och studerar dammiga gamla böcker.

Här noterar han hur dagens fantasylitteratur, dagens dataspel, hårdrocken och annat använder latinet, hur latinet lever och sticker upp sitt huvud på de märkligaste ställen,

Han funderar över ortsnamn runt om i världen, hur arameiskan fortfarande gör väsen av sig (i en Harry Potter-bok använder en trollkarl en besvärjelse på arameiska), konflikten mellan modern svenska och ålderdomligt tal, på vilket språk som den första musiken skapades (hurritiska), hur Djävulen fick sitt namn och mycket mera.

Ola Wikander skriver också ett glödande försvarstal för humanismen och mot föreställningen om att varje person ska utbildas för att bli "anställningsbar". Lärdomsborgen Lund universitet med anor tillbaka till 1400-talet lägger ner det humanistiska centralämnet latin.

Humanisten ser människan som ett stort mirakel. Eller på latin:

Magnum Miraculum est homo.

Orden och evigheten

Ola Wikander

Wahlström & Widstrand