"Håpas du trifs bra i fengelset" är en slags uppföljare. Susanna Alakoski markerar visserligen att hennes romaner inte ska läsas som självbiografier, men det är alldeles omöjligt att läsa Alakoski utan känna verklighetens obönhörligt taggiga närvaro.

Här är inte längre frågan om hon ska klara sig. Vi får tidigt i romanen veta att berättaren blivit socialarbetare.

I Svinalängorna fanns två syskon till berättaren. Här finns ett syskon, en bror. Sami blir - precis som redan läraren i första klass förutser - kriminell och knarkare. Vad betyder begåvning om man kommer från ett socialt utslaget alkoholisthem?

Romanen handlar sedan om berättarens allt mindre hopp om att brodern ska skärpa sig, bli hederlig, bli drogfri, bli en människa som vem som helst.

Förhoppningarna kommer hela tiden på skam. Relationen mellan syskonen blir alltmer sporadisk.

Men när han oväntat dyker upp, efter ännu någon fängelsevolta eller avgiftningskur, tar honom emot honom som....ja, som den förlorade brodern.

Sedan kastar hon ut honom, när han kritiserar hennes dotters slöjdarbete. Ångrar sig. Låter snälle maken åka efter den på stulen cykel försvinnande brodern.

Mönstret upprepas hela tiden. Han är den knarkande tjuven. Men han är också brodern. Hat och kärlek i en ständig bergochdalbana.

Med tanke på Susanna Alakoskis bakgrund i socialsvängen, där orsaker och behandlingsmetoder är stapelvara i diskussionerna, är hon förvånansvärt distanserad till olika ideologiska vårdapparater.

Istället för vårdideologiskt budskap finns en tydlig röd tråd i hennes berättelse. Vi måste bry oss.

Den dag vi inte bryr oss om uteliggaren i snödrivan eller knarkaren som skakar i gathörnet är vi illa ute.

Politiskt korrekt snällism? Nej. Susanne Alakoski ägnar sig inte åt att skriva önskelistor. Hon var visserligen en gång medarbetare till vänsterpartiets förre partiledare Gudrun Schyman, men man kan knappast tala om några politiska riktningar i hennes roman.

Susanna Alakoski besjälas av en allmänmänsklig empati som är djupt inspirerande. Som när hon ringer 112 för att få en ambulans till en nedpissad uteliggare som ligger halvdöd på trottoaren.

"Håpas du trifs bra i fengelset" - titeln anspelar på ett brev från berättarens dotter till morbrodern - är inte lika gripande som Svinalängorna.

Å andra sidan är Susanna Alakoskis språk, ofta i skärningspunkten mellan poesi och prosa, nu så självgående, medryckande och effektivt att det är en fröjd att läsa henne.

Håpas du trifs bra i fengelset

Susanna Alakoski

Roman

Albert Bonniers Förlag