Efter dundersuccén med debuten ”Kiffe kiffe imorgon”, och uppföljaren ”Drömmar för dårar” återkommer den blott 25-åriga Faïza Guène med sin tredje roman, ”Sista beställningen på Balto” (Övers: Lotta Riad, Norstedts). Också här förblir hon förorten trogen.

Handlingen utspelar sig i en förstad till Paris, i slutet av pendeltågslinjen. Guène presenterar ett persongalleri av olika människor vars relationer hänger intrikat samman, och som har den lokala kvartersbaren som en gemensam referens.

Det lilla samhället är inte helt homogent, här finns också sociala skillnader, framför allt mellan dem som bor i småhus och de som bor i höghus. Gemensamt för dem är i alla fall att ingen av dem räknas till den grupp i samhället som kallas för ”vinnare”. Guènes hjältar, eller snarare antihjältar, är obevekligt dömda till att vara underklass. Det är en miljö som regeras av begreppet ”kris” i alla dess former: tonårskris, skolkris, arbetslöshetskris, kris, kris.

Guène skriver en korthuggen, osentimental prosa som tonsäkert fångar på kornet de olika idiomen, det är ett fantastiskt rikt språk som återger lika bra ungdomsslang, grovt sexistiskt mummel, förtäckt rasismsvammel som pretentiösa försök att tala ”fint”.

Det som inte övertygar är kriminalhistorien som utgör berättelsens ramverk.

Romanens styrka är gestaltningen av människorna. Samtidigt visar Guène mycket åskådligt hur socialt utsatt situationer förstör mänskliga relationer. Förorten som geografisk och social enhet framträder på riktigt, bortom rubrikernas fördomsfulla generaliseringar.

Ett betydligt tuffare ställe att vistas på är Nigerias huvudstad Lagos. Där finns unge Elvis som älskar att dansa. Hans dröm är att kunna försörja sig på dans, gärna något mer avancerat än den Elvisimitation han gör – inte särskilt framgångsrikt - på Lagos gator för att kunna försörja sig.

Romanen ”Graceland” av den nigerianske författaren Chris Abani (Övers: Roy Isaksson, Celanders förlag) utspelar sig på två plan. Dels i en småstad under Elvis barndomsår, dels när han har hunnit bli 16 år i huvudstaden Lagos, staden som är ”till hälften slum, till hälften paradis”.

Med sin alkoholiserade far, som befinner sig i ett tillstånd av snabbt förfall, bor Elvis i slummen. Här råder misär, arbetslöshet, kriminalitet och framför allt hopplöshet. Det är i hög grad männens värld, där våld och sexuella övergrepp tillhör vardagen. I bakgrunden lurar traumatiska erfarenheter från Biafrakriget, där många var med som pojksoldater.

Elvis är en generös och omtänksam person med hjärtat på rätta stället. Men i sin strävan att skapa sig en dräglig tillvaro, lämna slummen och kunna hamna i den del av staden som är ”paradis”, hans eget Graceland, blir han indragen i grova skumraskaffärer: knark, organhandel och trafficking. Han sticker och hamnar därmed i konflikt med den korrumperade eliten. Elvis måste fly staden och så småningom också landet.

Chris Abani skriver en tät prosa som inte väjer för det drastiska och grymma. Han tecknar personporträtten ömsint och med varsam hand, alla karaktärer i romanen är människor av kött och blod.

Det är en fin roman som fångar in ett stycke verklighet som är vardag för miljoner människor.

En helt annan förort möter läsaren i ”Främmande jord” av Jhumpa Lahiri (Övers: Meta Ottosson, Brombergs).

Det är en samling noveller om indier i exil i USA. Det är lågmält och berättat utan åthävor, Lahiri är en god stilist, men problematiken kring utvandrarnas hemlöshet känns förutsägbar.

Den enda gången det riktigt bränner till är i en historia om en ung indier som inte förmår, eller vägrar, att lyckas, och istället förfaller i missbruk.

Resten blir väldigt präktigt medelklassigt, i flera av novellerna spelar det inte ens någon roll att vi har att göra med indier i exil, de är mest bara medelklass, och har svårt att beröra.

Gregor Flakierski

Gregor Flakierski skriver återkommande under vinjetten Översatt om nyöversatt skönlitteratur.