Han som en gång stod vid linjen, var en i arbetsgemenskapen på bilfabriken, men som idag, efter befordran, skrattas åt bakom ryggen. Aldrig glömmer han den gången han gick runt med intorkad gröt i ändan, efter att ha lutat sig mot diskbänken i det gemensamma köket vid ett informationsmöte. Och ingen sa något.

I smyg läser han in betyg på Komvux, ständigt rädd att bli avslöjad för sina bristande skolkunskaper, att inte hänga med i diskussionerna med de unga, välutbildade förmännen. De som bara har fabriken som språngbräda in i sina fortsatta karriärer.

Trots en tandlös fackklubb finns det ändå en slags solidaritet eller kanske man ska kalla det medmänsklighet mellan jobbarna på linjen, som den mellan Anna-Greta och Thabo. Trots de stora skillnaderna vågar hon berätta om sin arbetslöse man för honom, hur han börjat slå henne, och Thabo erkänner till slut både för henne och sig själv att han ständigt blir utsatt för rasistiska påhopp och att han längtar efter gemenskapen i hemlandet Gambia. Men i Drömfabriken är det nog mest Gunnar, den trygge värmlänningen med djup sorg i hjärtat, som självklart ställer upp för sina arbetskamrater. Speciellt för Svenne, lagkamraten med drömmar om ett annat liv, helst inom musikbranschen.

Människotyperna på ett fabriksgolv känns igen; den buttra men i grund och botten snälla, den alltid uppskruvat glada och pratsamma, den trygga och hjälpsamma, den maktfullkomliga och elaka och den fjäskigt inställsamma, som aldrig går att lita på. Det är förstås samma rolluppsättningar på alla arbetsplatser men just inom industrin blir de så tydligt utmejslade och Maria Hamberg kan den här miljön. Efter trettio år i industrin, som svetsare på järnverket i Luleå, "korvsnurrare" i Stockholm och lastbilsmontör i Södertälje vet hon hur känslan av trött ansiktslöshet men även stolt yrkesskicklighet gör med ens självförtroende. Hon vet också att den ibland brutala och råa jargongen är livsnödvändig för att hålla humöret, ilskan, energin och den värkande kroppen i gång. Men även ömheten mellan arbetskamraterna kan hon skildra. Den nästan andliga stillheten, som infinner sig då slamret och stressen lagt sig och fabriken tömts på folk vid dagens slut.

För mig är Maria Hambergs Drömfabriken en viktig bok, liksom Johan Jönssons Efter arbetsschema och Kristian Lundbergs Yarden. Alla tre relativt nyutkomna och med förmågan att gestalta kroppsarbetande människor, deras drömmar och förhoppningar om ett bättre liv. Så här ser det mest utsatta arbetslivet för stora kollektiv ut idag. Bemanningsföretagen hotar ta över och facklig solidaritet, krav och rättigheter förlorar alltmer.

Maria Hamberg har flyttat tillbaka till sitt barndoms Ångermanland. Hon bor numera i Ullånger och försörjer sig som författare och kulturskribent. En längre intervju med henne kommer i tisdagskvällens Gokväll på SVT.

Karin Lundquist

Drömfabrik

Maria Hamberg

Roman

Ordfront