Joseph Roth var en av mellankrigstidens mest inflytesrika tyskspråkiga författare. Mest känd är nog hans roman ”Radetzkymarschen”, om Donaumonarkins upplösning. Det är ett återkommande tema i Roths författarskap, och han dolde aldrig att han beklagade den mångnationella statens undergång. För honom representerade Habsburgmonarkin den högsta formen av kultur, just genom sin mångkulturella karaktär. Det finns strängt taget ingen annan kultur än mångkultur.

Han var också en vida känd journalist. Den uttrycksform som skänkte honom störst ryktbarhet var de så kallade ”feuilletons”, en blandning som kombinerade kulturkritik, essä, resereportage och kåseri i vitt skilda ämnen. ”Judar på vandring” (Övers: Bo Isenberg, Atlantis) är på sätt och vis en längre feuilleton.

Roth fick tidigt i sitt liv problem med alkohol. Han beskrev sig själv: ”Sådan är jag verkligen – elak, full men briljant.” Han dog av alkoholskador 1939 bara 45 år gammal. På hans begravning i Paris samlades alla de grupper som på mer eller mindre goda grunder gjorde anspråk på samhörighet med Roth, där fanns socialister, kommunister, katoliker, liberaler, monarkister, emigranterna. Begravningen slutade i allmänt slagsmål.

Roth hade sina rötter i Brody i det som då kallades Galizien, och numera ligger huvudsakligen i Ukraina. Det var en mångnationell omgivning, där judar utgjorde ofta majoritet i städerna. Roth var mycket präglad av denna miljö, och hans liv liksom hans författarskap kretsar i stor utsträckning kring hans ambivalens till det judiska folkets olika utvecklingsstrategier. Annorlunda uttryckt kan man tala om en konflikt mellan tradition och modernitet.

”Judar på vandring” tillkom 1926 och 1927. Den innehåller en skarp vidräkning med antisemitismen i både öster- och västerled. Roth bjuder på dråpliga skildringar av de fördomar som florerar, och det är inte utan att mycket av det går igen idag, även det för det mesta är riktat mot muslimer.

Dråplig är också myndigheternas besatthet av invandrarnas pass och diverse intyg, ”papper”, och det är också något som vi kan känna igen från våra dagars byråkrater.

Roth tar mycket bestämt avstånd från judarnas assimilering - onekligen ett uttryck för hans egen ambivalens – som han menar utarmar kulturlivet.

Den kanske viktigaste lärdomen som han förmedlar är att minoriteter kan bara åtnjuta ”frihet och värdighet” om deras ”värdfolk” först kan uppnå detta. Precis som han befarade är det långt kvar dit.

Förtryck- och invandrartemat är också centralt i Aleksandar Hemons roman ”Lazarusprojektet” (Övers: Kerstin Gustafsson, Bonniers). Det begynnande 1900-talets USA rids av anarkistskräck. ”Degenererande” individer med utländskt utseende, oftast italienare och judar, sprider sitt samhällsfientliga gift. Den Röda Drottningen, Emma Goldman, förbjuds att hålla tal. Upprördheten är stor över den ”otacksamme invandraren”, som lönar den amerikanska generositetens gästfrihet så illa.

1908 i Chicago kommer en ung man till polischefens hus för att överlämna ett brev. Av någon anledning uppstår handgemäng, som slutar i att polischefen skjuter den unge mannen.

Ynglingen heter Lazarus Averbuch, och är en judisk flykting från pogromernas Ryssland. Den officiella versionen blir att Lazarus var en farlig anarkist som skulle genomföra ett attentat mot polischefen. Han begravs i hemlighet om natten i en anonym grav. Ganska snart blir det uppenbart att myndigheterna ljuger, men sanningen om mordet på unge Averbuch har aldrig kommit fram.

!00 år senare är författaren Vladimir Brik besatt av att ta reda på vad som hände med Lazarus Averbuch. Brik är bosnisk flykting i USA, en misslyckad, eller kanske snarare en ännu inte lyckad, författare, som försörjs av sin amerikanska fru, vilket tär ordentligt både på hans självförtroende och på hennes tålamod.

Han ger sig ut på en resa i Averbuchs spår, genom ett Östeuropa som regeras av ”ett depraverat triumvirat av makt, överlevnadsinstinkt och girighet. Sluthållplatsen blir Sarajevo, där allting är annorlunda, och ingenting har förändrats.

Det är inte svårt att se parallellen mellan anarkistparanojan och dagens krig mott terrorismen. Hemon förmedlar också på ett dråpligt sätt exilens villkor. Framför allt tror jag att han vill visa hur orättvisorna lever kvar, förtrycket mot minoriteter, och att friheten och toleransen sträcker sig inte längre än till det etablerade, som inte ifrågasätter det rådande samhällssystemet.

Boken är ganska ojämn. Vissa partier är mycket stereotypa, Briks fru är ingen levande människa, utan ett ställföreträdande koncentrat av amerikansk förträfflighet och inskränkthet. Återkomsten till Bosnien blir smetigt sentimental.

Men när han är som bäst skriver Hemon en prosa som fylls av berättarglädje, med tydliga rötter i den muntliga berättartraditionen, som kombinerar frodig fantasi och mild cynism till något helt magiskt.

Och just därför högst verkligt.

Också i Nathacha Appanahs roman ”Den siste brodern” (Övers: Ragna Essén, Elisabeth Grate Bokförlag) står förtryck i olika former i centrum, och historiens brutalitet kastar mörka skuggor långt ut i periferin. Det finns traumatiska upplevelser i barndomen som för alltid sätter sina spår i en människas sinne, även om man först i vuxen ålder inser hela vidden av det inträffade.

Lille Rajs barndom på ön Mauritius är hård och fattig, den präglas av ”skrik, spritlukt och gråt”. Han är ett speciellt barn, klen till hälsan och inbunden till karaktären. När hans två älskade bröder dör tragiskt, blir han än mer instängd i sig själv, plågad av sorg och skuldkänslor.

Då blir han vän med David, en vit pojke som tillhör en underlig grupp människor internerade i öns fängelse sedan fyra år tillbaka. Raj vet ingenting om det pågående andra världskriget, och han tror att ”jude” är en sjukdom. I det här sammanhanget är hans intuitiva uppfattning kanske ändå inte helt fel!

De två barnen hittar varandra i sin olycka, men vänskapen med den föräldralöse David får ett tragiskt slut. Först i vuxen ålder inser Raj vem han var, var han kom ifrån och vad han måste ha gått genom.

På ett finstämt och lyhört språk beskriver Appanah den brutala övergången från barndomens förvirrade tillvaro till vuxenlivets oskyddade värld.

Mauritius är mest känt för utrotningen av dronten, sina tidiga frimärken, några celebra litterära besök under 1800-talet (Conrad, Twain), och att Nobelpristagaren Le Clézio har sina rötter här. Det är nu dags att också lägga Nathacha Appanahs namn på minnet.

En spännande bekantskap med ett intressant författarskap.

ÖVERSATT

Gregor Flakierski

Gregor Flakierski skriver återkommande under denna vinjett om nyöversatt skönlitteratur.