Det ligger helt enkelt i memoarförfattarens privilegium att forma bilden av sig själv inför den intresserade eftervärlden.

När Jan Guillou förra året kom ut med sin biografi, Ordets makt och vanmakt, rönte den naturligtvis stort intresse. Landets kanske i särklass bästa penna, med både IB-avslöjandet och Hamiltonböckerna på sitt samvete, skulle nu ta bladet från munnen och berätta hur allt egentligen gick till.

Men intresset kom inte att kretsa kring det han faktiskt skrev, utan snarare kring det han inte skrev. Upphetsade ledarskribenter och skadeglada kollegor såg nu sin chans att en gång för alla få igen truten på denne ”självgode mallgroda”.

Expressen slog på stora trumman. Guillou hade varit agent åt KGB (en definition som sedermera blivit föremål för allehanda hårklyverier och halsbrytande förklaringsnummer). En sensation naturligtvis och ett jättescoop för den blodtörstiga kvällstidningen.

Men varför hade Jan Guillou inte nämnt den så kallade KGB-affären i sina memoarer? Var det så att han medvetet velat förtiga denna mindre smickrande del av sitt långa journalistliv?

I den uppdaterade versionen av Ordets makt och vanmakt, som kommer ut i pocketupplaga i dag och som innehåller ett 82-sidigt tillägg om just KGB-affären, berättar Guillou för första gången sin berättelse om kontakterna med KGB under sjuttiotalet och varför han valde att inte nämna dem mer än på någon rad i den ursprungliga versionen (för det gjorde han verkligen, även om många kritiker velat hävda att inte ett ord om denna famösa affär någonsin har nämnts).

Expressens story bygger på en fyrasidig rapport som Guillous förre chef, Arne Lemberg vid FiB/aktuellt, författade till Säpo och där han på klassiskt DDR-manér pekar ut Guillou som spion i samarbete med den sovjetiska underrättelsetjänsten. Detta angiveri framlades för Guillou på kvällen innan Expressens pressläggning och hade alltså inte varit känt för honom tidigare. Till saken ska tilläggas att Säpo aldrig valde att gå vidare med Lembergs utpekande. Istället blev angivaren själv misstänkt för otillbörliga kontakter med främmande makt.

På sida efter sida monterar Guillou ner Expressens story (som de sedermera också fick ta emot pris för). Han berättar hur han som mycket ung reporter var på jakt efter det stora avslöjandet, att berätta hur KGB värvar spioner i Sverige. En ambition som slutade med platt fall och endast resulterade i en enda tidningsartikel om Nordiska rådet, som inbringade författaren 600 kronor svart.

Guillou har ett bländande språk och frågan är om han någonsin varit bättre än i just Ordets makt och vanmakt. Många gånger skrattar jag när han elegant sablar ner sina belackare, ibland skrattar jag åt hans egen omedvetna uppblåsthet.

Det här är en berättelse om det offentliga samtalet från 1960 och till dags dato. En ovärderlig guide genom en tidsperiod som på många sätt har format det svenska samhälle vi känner i dag. Men det är en yrkeshistoria. Den som tror sig få en inblick i Guillous privatliv göre sig icke besvär. Vid två tillfällen i den 550-sidiga texten får vi veta att han faktiskt också är pappa. Hur han kombinerade sina reportageresor och högtflygande avslöjanden med familjelivet förblir en gåta.

Men en gåta blir i alla fall besvarad. Någon spion, eller agent om ni så vill, var han inte.

Fotnot: Första upplagan av Guillous bok, utan KGB-affären, recenserades på kultursidan 1 september 2009.

Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv

Jan Guillou

Piratförlaget