Ett upphittat brev sätter igång behovet av att följa upp spåren bakåt i tiden. Där finner Stenberg först sin mormor, sedan sin mor, för att till slut hitta sig själv.

Fram träder en bild av tre kvinnor hämmade av ett patriarkalt förtryck i diverse skepnader, men som vägrar att kapitulera, och som söker en väg till frigörelse med hjälp av olika strategier. Med blandat resultat, även om det är tydligt att det trots allt går sakta, mycket sakta, men ändå framåt.

Allt sker mot en fond av 1900-talets historia. Det är frapperande, för att inte säga chockerande, vilken perifer och försumbart liten roll som andra världskriget spelar i skildringen (det första tror jag inte ens nämns, trots att handlingen börjar 1902). Kafferansonering och några förströdda kommentarer tycks mycket litet till och med i ett Sverige som hade förmånen att stå utanför denna väldiga mardröm.

Däremot tecknas 30-talkrisen och framför allt Kreugerkraschen på ett förtjänstfullt sätt.

Det mest fascinerande personporträttet är nog modern Ingeborg. Stigmatiserad som ”oäkting”, känslig för den misär och hopplöshet som omger henne, bestämmer hon sig tidigt att skaffa sig ett annat och bättre liv. Hon skyr inga medel för att uppnå sitt mål, och vänder en kvinnas underläge till sin fördel. Hon är en spännande kombination av utstuderad skådespelerska och krass affärskvinna, som pendlar mellan huvudlös passion och iskall pragmatism.

Birgitta Stenberg, som skriver om sig själv i tredje person, ”Birgitta”, är den som söker att kasta hela det förflutnas barlast överbord, men förblir fången i ett destruktivt upprepningstvång. Det är en spegel man inte gärna tittar i.

Hon lever ett brokigt och minst sagt händelserikt liv. Till hennes mer udda bedrifter hör att 1950 tillsammans med poeten Paul Andersson ge ordet ”knark” dess nuvarande betydelse.

Här finns också den starkaste skildringen av sorg som jag har läst på mycket länge.

Gregor Flakierski

Eldar och is

Birgitta Stenberg

Norstedts