Florence Nightingale är knappt ett namn numera, mer ett begrepp. "Hon är ingen Florence Nightingale" säger vi och menar att personen i fråga saknar en uppoffrande och oegennyttig vilja att hjälpa och vårda andra.

Men Florence Nightingale var verkligen en levande person och kring denna närmast mytiska person har Mia Öström vävt en poetisk roman.

Det är en numera etablerad metod att skriva romaner i fiktiv jag-form med kända människor som en gång levat.

Sara Stridsbergs roman om kanalsimmaren Sally Bauer (Happy Sally) och Lotta Lotass roman om astronauten Jurij Gagarin (Tredje flykthastigheten) är några på senare år uppmärksammade svenska exempel.

Mia Öströms roman är till formatet mindre än de nämnda men knappast mindre imponerande.

Barnet Florence sydde på sina dockar, vårdade dem, sjöng för dem. Hon kände sig utpekad av Gud. Utpekad att se andra människor, att hjälpa dem, att vårda dem.

Florence Nightingale föddes i en rik familj. Men istället för att gifta sig med något lämpligt parti, satsade hon alla sina krafter på sitt kall att hjälpa och vårda andra människor. Hon blev beundrad och berömd som "Damen med lampan" när hon hjälpte sjuka soldater under Krimkriget på 1800-talet. Hon ställde sig nära sjukdom, smitta och död men själv blev hon aldrig sjuk. Det var som om hon skyddades av Gud för att kunna utföra sin uppgift i livet.

"Gud sade att jag hade en viktig uppgift...Jag frågade, vad ska jag göra? Men inget mer kom. Gud hade talat färdigt" låter författaren Florence tänka.

Mia Öström - ursprungligen från Umeå men boende i Uppsala - har ett poetiskt och inkännande språk som fungerar väldigt bra för den här berättelsen.

Nu måste jag nog läsa även en konventionell biografi om Florence Nightingale.

Den du söker finns inte här

Mia Öström

Roman

Norstedts