Men det är samma slump som ser till att han räddas till livet efter en propp i hjärnan och hamnar på Karolinska Sjukhuset.

Där får mannen som enligt sägnen kan se runt hörn, inblick i ett fall där en liten flicka har mördats på 80-talet.

Problemet är att fallet nyss blivit preskriberat, och att numera avliden präst fått informationen under en bikt i kyrkan.

Förutsättningarna låter besvärliga, men Johansson tar sig an fallet, och från sjuksängen får vi följa utvecklingen i nära nog halva boken.

Låter det tråkigt?

Men det är det inte, snarare fascinerande, faktiskt. Persson vet hur handlingen i en kriminalroman ska drivas framåt, utan att man som läsare, tappar intresset.

Den forne polismannen låter sig rehabiliteras motvilligt, han vill helst fortsätta sitt tidigare onyttiga liv, och får slåss med ständig huvudvärk, förlamning och minnesluckor.

Att plötsligt inte klara sig utan hjälp ens med enkla vardagliga sysslor, väcker stor frustration hos den åldrande polismannen.

Samtidigt som han drar i trådar, nyttjar gamla kontakter, för att få fallet vidare. På något viss håller jakten på mördaren honom vid liv till och med under de allra mörkaste stunderna där tankar på att till och med döden nästan vore en befrielse för honom.

Jag ska erkänna, har alltid gillat Leif G W, han vet vad han skriver om. Polisarbetet känns väldigt trovärdigt, och trots det bitvis lite makliga tempot, blir aldrig den här boken tråkig, professorn och kriminologen kan utredningen under ett spaningsmord.

Det är åter igen ett prov på ett gediget arbete i ämnet kriminalromaner, författaren brukar ofta ta ut svängarna, språket är frejdigt och humorn har alltid funnits där genom alla de senare böckerna.

Nu är bara Evert Bäckström, den korkade polis som åtminstone fått mig att skratta mycket i många av de tidigare polisböckerna, bara med i en liten omfattning den här gången. Humorn känns mer nedtonad. Vi anar lite vemod i stället, när Johansson funderar i sjuksängen över livets förgänglighet.

Den här boken är skriven till stora delar i dialogform, där läsaren får veta vad huvudpersonerna tänker samtidigt som de pratar. Det känns både fräscht och roligt, tycker jag.

Leif G W är inte rädd att ta ut svängarna, och har tagit med ett par riktigt färgstarka personligheter, utanför den vanliga polisvärld som han brukar låta sina romanfigurer hålla sig inom.

Författaren måste ha en viss förkärlek till Ångermanland, huvudpersonen Lars-Martin Johansson, kommer som Leif G W skriver från Ådalen i norra Ångermanland.

Vi landar i alla fall på Kramfors flygplats, när det vankas älgjakt med brodern. Dessutom är en av personerna i handlingen från Härnösand, så någon speciell relation till landskapet måste väl polisprofessorn ha?

Den döende detektiven

Leif G W Persson

Roman

Albert Bonniers Förlag