Byn i Katarina Kieris roman "Morbror Knuts sorgsna leende" ligger långt uppe i norr. Den unga flickan Karla i romanen bor i den svensktalande staden men har sina rötter i den finsktalande Byn.

Två av de finsktalande från byn är hennes morbröder Brynolf och Knut. Då och då kommer de på besök till sin syster i staden.

De talar inte så mycket vid matbordet. Men när det talar är det sanningar om sakernas tillstånd.

"I Finland vet de hur man bygger riktiga vägar" är en sådan sanning.

Brynolf och Knut ber Karla att beställa varor på järnhandeln. De har inga problem med svenskan. Men de bryter på finska och känner sig mindre värda i omgivningens ögon. En paradoxal känsla med tanke på att de är lika bergsäkert övertygade om att finskan står över allt annat. Människor som inte kan finska är av en annan och sämre sort.

Sedan Mikael Niemis "Populärmusik från Vittula" har vi väl inte besökt dessa trakter litterärt. Katarina Kieri har förvisso en annan ton i sin berättelse än vad Niemi hade i sin men läsaren känner igen det vemod som präglat människorna mitt emellan, mitt emellan finskan och svenska, utan klar och tydlig språklig och kulturell hemhörighet.

"Morbror Knuts sorgsna leende" är en mycket finstämd barndomsberättelse. Kieris språk är mejslat med en naturlig och självklar exakthet. Ingen gråter i den här berättelsen. Ingen skrattar speciellt ofta och länge. Ingen talar högt eller länge om sina problem. Morbror Knut - en slags känslomässig centralpunkt i berättelsen - är en konstnärsmänniska som aldrig bott någon annanstans än i Byn, och aldrig någonsin tänkt på sig själv som någon konstnär.

Berättelsen tappar på några ställen lite fokus när Kieri låter sin huvudperson Karla gå fram i tiden och jämföra känslomässiga intryck.

Men när berättelsen håller sig till Byn är den hela tiden övertygande.

Morbror Knuts sorgsna leende

Katarina Kieri

Roman

Norstedts