Alla vi som har gjort FN-tjänst minns med välbehag den goda maten, för det mesta. Många av de svenska kockarna i baskerblå är riktigt stora profiler som det går många historier om, det är läsvärda "skrönor" även för dem som aldrig varit ute i missionen.

Varför inte skriva en kokbok om dessa anonyma hjältar i fredens tjänst. Resultatet har jag i min hand, "I grytorna för freden".

Författare är Annkatrin Behrens, journalist på TV4 och Per Lennartsson, mediekonsult, båda med erfarenhet av FN-tjänst.

Jag fastnar direkt i kapitlet om Cypern där svensk trupp bevarade freden under åren 1964-1988. Själv gjorde jag sex minnesvärd månader på bataljon 85 C och skulle vidare till Libanon, men valde istället kärleken hemma Sverige. Annars hade risken varit stor att jag blivit kvar i flera missioner eftersom jag stortrivdes i den miljön.

Fick aldrig träffa Jan Strömberg, även han från Härnösand. I kapitlet om Cypern intervjuas Janne, en riktig FN-yxa. Det kallas så den exklusiva skara som har gjort fler än en FN-mission. Jan har hittills gjort sju stycken och kan tänka sig att fara ut igen som mogen 50-åring.

– Och det är det där suget, den där speciella kamratskapen som man aldrig kan få hemma. Det är ett sug som inte försvinner förrän man är ute i missionen igen, förklarar han

En viktig pusselbit för att manskapet ska trivas är bra mat. "Strömmis" som han kallas kunde steka 20 kilo rimmat sidfläsk till ett kompani i 50-gradig värme. Värst var det med svetten som inte fick hamna i stekpannoran. Inlindat hushållspapper runt huvudet hjälpte något. Men att steka pannkaka till ett helt kompani borde förbjudas, berättar han.

Ett av Strömmis favoritrecept är Slottstek med ansjovisfiléer, receptet finns förstås med i boken som också blir en historisk återblick på de svenska FN-uppdragen som började i november 1956 då den första svenska FN-bataljonen skickades till Gaza. Det var första gången som svenskar frivilligt deltog i militära insatser utomlands. Det följdes sedan av Kongo, 1960, den blodigaste missionen med fler svenska som stupade i regelrätta strider, fortsatte med Cypern, Sinai, Libanon, Saudiarabien, Somalia, forna Jugoslavien, Västsahara, Afghanistan och Liberia.

Strömmis fann sin kärlek på Cypern, en Fillipinska. Det påverkade också matsedeln inne på Camp Victoria i Larnaca där svenskarnas huvudcamp låg. Jag minns att det var ett stort kök med spisar som värmes upp av gas. Stämningen var alltid gemytlig och den stående kommentaren var "Det fixar jag".

Strömmis införde Adobo på Cypern, en het kycklingrätt från den blivande fruns hemland. På tidigt 80-tal var det en nyhet för svenska munnar, men det gick hem. Receptet finns förstås i boken.

På hans tråkighetslista toppar makaronipudding.

Någon rädsla kan han inte minnas att han någonsin har känt på en mission. Inte ens när spårljusen gick bara några meter över kockarnas baracker i Libanon.

– Värst var det med de tungt beväpnade 12-åringarna som överlevt massakrerna i Sabra och Shatila. Man förstod verkligen deras hat och man undrar hur mycket som behövdes för att de stackarna skulle trigga ur, minns han.

Numera arbetar Jan Strömberg på en oljetanker och driver en lunchkrog i familjeregi hemma i Sverige.

För alla som gjort FN-tjänst är boken en given önskepresent till jul, men den är också läsvärd som en historisk återblick. Recepten är enkla att tillaga. Det är genomgående svensk husmanskost, men ofta smaksatta med lokala kryddor och andra tillsatser.

Mmm, säger jag om slottsteken. Den blir perfekt till julbordet.

Ola Thelberg

Pressofficer, 86 C, Cypern 1985.