Den självuppoffrande kvinnan med den brutale och alkoholiserade maken fanns överallt förr i tiden och hon kanske finns fortfarande. Alla barnen som fick höra i skolan att de var obildbara och inte dög mycket till finns nog tyvärr fortfarande.

Man sa "tattare" förr om familjer som Karin Liljas familj. Björn Ranelid berättar medryckande och gripande om Karin Lilja som kämpar på för barnens skull. Sonen som skar av sig tungan för att alla retade honom för hans stamning. Sonen som hade sådan talang för fotboll men förstörde sina ben genom att hoppa från en hög höjd.

Sonen utan tunga har stor begåvning som tecknare. Sonen med fotbollstalangen har stor begåvning som träsnidare.

Karin Lilja får också en dotter till slut, jämte det sex sönerna. Men hon har inte burit dottern i magen. Dottern Kristina är frukten av en välbärgad direktörs snedsprång med en ung dansk kontorist. Karin Lilja städar hos den välbärgade familjen.

Björn Ranelid låter denne kvinnliga Oliver Twist vara en ganska märklig person. "Kristina talade emellanåt med en ordlista som hon tycktes hämta från en annan värld än den syskonen levde i".

Björn Ranelid gick i skola med flickan Kristina. Precis som i föregående roman "Kniven i hjärtat" väver han sin berättelse med avsiktligt diffusa gränser mellan verklighet och litteratur och är själv en iakttagare ute i kulissen (han berättar också en del om sin egen uppväxt).

Inte minst iakttar han var som händer i skolsalen i Rörsjöskolan i Malmö där han sitter.

Skildringen av det Malmö där Björn Ranelid växte upp är en av romanens stora styrkor. Det geografiskt specifika är som bekant ofta det allmängiltiga. Man behöver inte ha något förhållande till Kramfors för att läsa Kerstin Ekmans "Grand Final i skojarbranschen" och man behöver inte ha något förhållande till Malmö för att läsa "Tyst i klassen!".

Björn Ranelid håller sitt poetiska bildspråk, som ibland har en tendens att ta överhanden och bli viktigare än själva berättelsen, under kontroll den här gången. Flickan Kristina är lite problematisk som romanfigur. Hon känns inte helt trovärdig och blir det heller inte när hon som fängelsepräst i sista tredjedelen av romanen blir berättelsens kärna. Frågorna om arv och miljö behandlas också en aning svajigt i romanen.

"Tyst i klassen!" är dock en roman som än en gång visar att Björn Ranelid är en av våra bästa berättare. Varför inte en självbiografisk roman nästa gång? Alla de självbiografiska delarna i den här romanen lovar en hel del.

Fotnot: En liten notering i marginalen. Björn Ranelid låter huvudpersonen på 40-talet lyssna på väderleksrapporten som nämner den vackra stationen "Höga kusten". Lite komiskt för oss ångermanlänningar. Begreppet Höga Kusten är mycket yngre och dessutom förstås ingen bestämd plats.

Tyst i klassen!

Björn Ranelid

Roman

Albert Bonniers Förlag