Ingen ifrågasatte Ptolemaios lära att solen snurrade runt jorden. I sin debutbok Himlens väktare visar dock Ulrika Engström att det fanns framstående tänkare. Forskning pågick nämligen även utanför Europa.

Historien om de europeiska astronomernas kamp mot gamla läror och kyrkans motstånd mot nya rön är välkänd. Att förändra synen på världsalltet från ett geocentriskt system, med jorden i centrum, till ett heliocentriskt, där jorden bara var en av flera planeter snurrande kring solen, skedde inte utan uppoffringar. Nicolaus Copernicus slog in den första kilen med sitt legendariska vetenskapliga verk Revolutionibus. Galileo Galilei fick betala ett högt pris, trakasserad av inkvisitionen för att ha försvarat den heliocentriska teorin.

Tack vare insatser av forskare som Tycko Brahe, Johannes Kepler och Isaac Newton kunde till slut inte sanningen längre hållas tillbaka, men då är vi inne på 1600-talet.

Men det hände alltså saker på andra håll i världen. Teorier skapades som på ett bättre sätt än Ptolemaios, om än inte fulländat, beskrev himlakropparnas rörelser.

I det nuvarande Iran, 300 år före Copernicus, kämpade en astronom vid namn Nasir al-Din al-Tusi med att skapa sig en egen modell över planetsystemet. Han förbättrade Ptolemaios modell, men använde sig fortfarande av epicykler, modellen med så kallad hjälpcirklar för att förklara planeternas oregelbundna rörelser.

På 1300-talet förfinade Ibn al-Shatir från Damaskus al-Tusis modell. I Copernicus första utkast till den solcentrerade världsbilden finns det delar som gör att vissa vetenskapshistoriker menar att han kan ha varit inspirerad av al-Shatir och al-Tusis.

I Kina konstruerade på 1200-talet ingenjören Guo Shou Jing en skuggmätare med vars hjälp han räknade ut årets längd på bara några sekunder när. Indiern Brahmagupta byggde på 600-talet ett observatorium och drog slutsatsen att universum var oändligt stort.

Ulrika Engström, som är vetenskapsjournalist och ingår i redaktionen för SVT:s Vetenskapens värld, berättar också om hur äldre tiders vetenskapsmän funderade över matematiska begrepp som till exempel oändlighet. Himlens väktare är en intressant berättelse om astronomins historia och som till största delen handlar om tiden innan optiska hjälpmedel fanns tillgängliga.

Himlens väktare