Eija Hetekivi Olssons debutroman är visserligen skriven långt efter uppväxten i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön men det finns ingenting av försoning eller tillbakablickandets förmildrande ton i skildringen.

Författaren konstaterar istället, efter att ha låtit sitt unga alterego fundera över hur ansiktet ser ut efter att man hoppat från en bro, att ingen pratade om självmord i Gårdsten. "I Gårdsten fanns ingen dåtid. Här fanns nästan ingen nutid heller. Minst av allt en framtid. I varje fall inte hennes."

Ingenbarnsland berättar om en sida av Sverige som vi försökt tänka bort i 20-30 år. Den svenska förorten med all sin hopplöshet är som en böld på en annars ganska välhållen kropp.

Jag läste häromdagen Zlatan Ibrahimovics självbiografi och ser egentligen inga skillnader mellan de här skildringarna. Zlatan är 7-8 år yngre än Eija Hetekivi Olsson och berättar om en annan förort i en annan svensk stad.

Men är det något som naglas fast med slägga i den här romanen är det att finländare i förorten var och är Invandrare, varken mer eller mindre. "Finnballeskalle" eller "svartskalle" går på ett ut.

Nu ska direkt sägas att Ingenbarnsland är en litterärt sett helt annan skildring än Zlatans självbiografi. Eija Hetekivi Olsson är ytterst litterärt stilsäkert. Så här skulle det ha sett ut om Ivar Lo Johansson skrivit idag. Hon har Ivar Los vassa och upprörda tonläge.

Men för att återvända till ytterligare en likhet med Zlatans bok. Flickan Miira vägrar att se sig som något annat än en person som ska lyckas och bli någonting i livet. Det spelar ingen roll att allt omkring henne samverkar för att bryta ner henne till samma loser som många andra i förorten.

Hon hamnar i "en nästan normal klass" i sjuan. Bara i fem dagar, men hon hinner vara med på klasskortet. När hon tittar på fotot ser hon sig själv som blivande professor. "Som professor heter hon Pernilla. Nej, Pär. Nej, Pärnilla. Hon jobbade i Stockholm, på Palmes gamla kontor. Här har hon så många smartböcker att hon inte hann läsa dom".

Som vi kunde läsa i en intervju med Eija Hetekivi Olsson på gårdagens kultursida är hon lärare idag. Hon lyckades alltså att resa från förorten.

Miira är även en litterär släkting till flickan i Sofi Oksanens roman "Stalins kossor". Susanna Alakoskis Svinalängorna? Visst finns en del likheter - främst det finskas stora underläge i den svenska miljön - men tonen är helt annorlunda. Den vemodiga tonen hos Alakoski har ingen motsvarighet i den här romanen.

Eija Hetekivi Olsson är förbannad och vägrar se tillbaka med något som helst försonande filter.

En ovanligt stark debutroman.

Ingenbarnsland

Eija Hetekivi Olsson

Roman

Norstedts