Tyra Lundgren målade ett 70-tal självporträtt som kanske är hennes rika produktions allra främsta verk. Med Helene Schjerfbeck (1862-1946) är det ingen tvekan. De nästan upplösta, förenklade men ändå så starkt förtätade självporträtten, var hennes största mästerverk.

I grunden var hon förstås en konstnär med ett briljant kunnande. Lena Holgers "Helene Schjerfbeck. Och jag målar ändå" funderar över vad som drev Schjerfbeck att måla sina inträngande sena självporträtt.

"Hon vill inte bli distraherad av en modells åsikter och frågor, hon vill ostörd utforska spåren av människan bakom ett ansikte. Hon väljer därför till slut att koncentrera sig på sitt eget ansikte, sin egen ensamhet" skriver Lena Holger, tidigare chefsintendent på Nationalmuseum och en stor kännare av Helene Schjerfbeck. Hon har skrivit flera böcker om Helene Schjerfbeck.

I porträtten finns spår av ett kvinnoansikte men formerna kunde lika gärna tillhöra en man.

"Hon söker en karaktär och inte i första hand ett ansikte. Hon söker och avbildar ensamhetens natur. Den övergivna avskilda ensamheten, men också den besvikna och aggressiva ensamheten" skriver Lena Holger.

Den här boken utgår från de brev som Helene Schjerfbeck skrev till vännen och kollegan Maria Wiik 1907-1928. Under denna omvälvande tid i Finlands historia formades också Helene Schjerfbeck som konstnär.

När det första brevet till Maria Wiik skrevs 1907 var Helene Schjerfbeck 45 år. Hon bodde med sin mor i Hyvinge, en mindre ort fem mil från Helsingfors. Hon hade delvis hämtat sig från den djupa depression som fått henne att lämna Finska Konstföreningens ritskola och alla konstnärskollegor i Helsingfors. Under 1880-talet och 1890-talet hade hon studerat till målare och rest ofta och gärna ute i Europa.

Konsthandlaren och galleristen Gösta Stenman köpte upp hennes målningar som han sålde i sin konsthandel i Helsingfors. 1917 öppnade Stenman hennes första separatutställning i sitt Helsingforsgalleri. Utställningen blev en stor framgång och en slags come-back för Schjerfbeck. Några år senare fick hon pensions-och statsbidrag och förlänades orden Finlands vita ros. I början av 1930-talet öppnade Stenman ett galleri i Stockholm och utställningen där 1937 blev Schjerbecks definitiva genombrott.

Ett par år efter moderns död 1923 bosatte sig Schjerfbeck i kuststaden Ekenäs. Under kriget evakuerades hon till ett sanatorium och därefter till Saltsjöbaden utanför Stockholm, där hon tillbringade sin sista två år.

Lena Holger har valt ur de 125 breven som Schjerfbeck skrev till Maria Wiik. Maria Wiik var för övrigt en mycket skicklig realistisk konstnär. Hon dog 1928.

Att breven överhuvudtaget finns kvar är en lycka för konsthistorien. Helene Schjerfbeck brände annars det mesta av sin korrespondens.

Helene Schjerfbeck. Och jag målar ändå

Lena Holger

Konst

Atlantis Svenska litteratursällskapet i Finland