Författaren Gunnar Ardelius blev helt nyligen vald till ordförande för Författarförbundet. Han var relativt ung när han debuterade som författare 2006 med ungdomsromanen "Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket" men fick med den det årets Augustpris i klassen barn- och ungdomsböcker. Det var ett välförtjänt pris för en kärleksroman som hade en ny och egen stil med många poetiska och väldigt roliga formuleringar.

Gunnar Ardelius senaste bok är dock en vuxenroman och har titeln "Friheten förde oss hit" och den har ett mer konventionellt språk. Tiden är slutet av 60-talet och handlingen en svensk familj som bryter upp ur sin invanda hemmiljö och ger sig iväg till Liberia där mannen fått jobb som personalchef på det svenska gruvföretaget Lamco.

Hans fru gör vid avresan, med stor vånda, slut med sin hemlige älskare. Den tonårige sonen, som egentligen inte alls vill följa med, bli8r den som har lättast att acklimatisera sig i det nya landet.

Väl på plats i de vitas lyxiga villaområde blir han vän med familjens trädgårdsboy Ormpojken och snabbt tar han kraftfullt ställning för de lägst betalda Lamco-arbetarna när en vild strejk bryter ut.

Det är en intressant miljö boken utspelar sig i och Gunnar Ardelius är en stilfull författare. Trots det lyckas han inte riktigt göra människorna levande. De blir klichéartade och lämnar därför läsaren inte helt, men ganska, oberörd.

Stilfull är också den norske författaren Dag Solstad, som räknas som en av de stora samtidsförfattarna. 1989 fick han Nordiska rådets litteraturpris.

I samlingsutgåvan "Elfte romanen, artonde boken och 17:e romanen" har båda berättelserna var sitt omslag. Man vänder helt enkelt på boken för varje del!

"Elfte romanen, artonde boken" utkom redan 1997 och men först nu får den sin fortsättning i "17:e romanen". Båda böckerna börjar med att huvudpersonen Björn Hansen står på en perrong och väntar på ett tåg. Det är sonen han ska träffa och det är många år sedan de senast sågs.

Björn Hansen bröt upp ur äktenskapet med sonens mamma för, som han trodde, den stora passionen. Han flyttade ihop med den nya kvinnan men inte heller den relationen höll. Egentligen är han en ensamvarg och föredrar en kravlös tillvaro med sina böcker och för att uppnå detta idealtillstånd, tänker han ut och iscensätter det, som han tror, ska bli det perfekta brottet.

Det är inte utan att man känner ett lätt obehag över denne till synes känslokalle och avstängde man men Dag Solstads roman har ett existentiellt djup, vilket skapar intressanta krackeleringar på alla invanda tankemönster. Ingenting är entydigt och enkelt, vem som helst kan bli sin egen fånge.