Familjen hade ingen kamera. Många svenska familjer, de flesta, saknade kamera i slutet på 1950-talet och början på 1960-talet. Kamera var något som kostade en hel del pengar, krävde tekniska kunskaper och framför allt ett brinnande intresse. Många kameror hade inte ens ljusmätare. Fotografen viftade med en liten grunka, ungefär som Kalle Anka när han vill fotografera den sovande storken (tranan? hägern?) i julaftonsfilmen. "Ari-pappa" själv hade inte låtit sig avbildas ens med dagens häftigaste utrustning.

En billig massproducerad kamera, Instamatic, gjorde att fotograferandet blev var mans hobby. Det fotografen såg i tittögat var inte riktigt detsamma som kameran fotograferade. Ofta halshöggs motiven. Det finns tonvis med gamla misslyckade fotografier sparade på vindar runt om i Sverige.

"Den gröna gensen som var så fin syns i alla fall. Synd att morbror Olles huvud inte kom med men man ser hur fint klädd han var" ("genser" är norska för stickad tröja, numera är ordet ganska bortglömt i svenska språket).

Färgfilmen till dessa kameror var till en början usel. Färgerna blektes bort och motiven förvandlades till suddiga astralkroppar. När en sentida generation hittar det där fotografiet med morbror Olles gröna genser ser de en grå betongvägg..."eller är det pölsa som blivit möglig?..det ser lite grönt ut...eller är det en gräsmatta?".

Idag har varenda människa en kamera i sin mobiltelefon. Många har dessutom en speciell digitalkamera. Ett enda minneskort rymmer fler bilder än hängivne amatörfotografen morbror Arne fotograferade under hela sitt långa liv.

De misslyckade bilderna går numera ett omedelbart öde till mötes. De kastas i den där soptunnan i displayfönstret (har soptunnor någonsin sett ut sådär i Sverige?).

De fotografier som Åke Hultman har vernissage på i dag lördag på sitt Galleri Konst & Kamera i Västertjäl, Sidensjö, är däremot vackert tidlösa bilder för evigheten. Åke Hultman använder den allra första fotografiska metoden, uppfunnen på 1830-talet. Det blir bara ett enda original av varje bild, ett litet vackert fotografi med speciell djupverkan på en polerad och silverbegjuten kopparplåt.

Släng er i väggen, digitala ettor och nollor!

Lars Landström

Kulturredaktör