Det är nervpåfrestande att besikta sin egen bil. Det är värst när man är ung. När man bara har råd med en risig, rostig bil och inte har råd att köpa nya delar och/eller laga bilen på verkstad.

Jag darrar än i dag när jag tänker på besiktningsmannen på Bilprovningen i Kramfors. Han var lång och smal. Allvarligt stenansikte, log aldrig. Väldigt lik Kurt Waldheim, FN:s dåvarande generalsekreterare.

Han var mycket beslutsam när han letade efter svagheter i bilens underrede. Han slog hårt i balkarna med en speciell hammare med spetsigt huvud. Han slog så att det dammade av rost. Ibland lyckades han slå hål i underredet.

Jag åkte till besiktningen med en blinkerspak som jag hade limmat fast med superlim med en liten skruv som armeringsjärn. Jackan hade fastnat i spaken och brutit av den. Spaken satt i ett system med de andra spakarna. Det hade kostat flera hundra kronor att byta hela systemet om jag fått tag i ett på bilskroten. Jag rörde spaken mjukt och vänligt. Men skulle Kurt Waldheims hårdhänte brorsa bryta av spaken?

Jag hade tur och fick en annan besiktningsman som blinkade mjukt och bara rörde spaken nedåt när han körde runt stationen med vänstervarv. Det blir ju mer kraft när man rör spaken uppåt och blinkar till höger.

En annan gång blev min bil godkänd fast jag utgått från att den hade massor av fel. Det hade den säkert också. Men besiktningsmannen gillade äldre Volvobilar som fortfarande rullade i trafik.

Kollegan och vännen Lars Ekman var även en duktig bilmekaniker. Jag bad honom att "fixa Volvon" och åkte själv på semester. När han körde bilen uppför Nybrobacken i rusningstrafiken dunsade hela kardanaxeln plötsligt ned i marken. Han klev lugnt ur bilen, ringde en son och bad denne komma och bogsera bilen till garaget. Han köpte en kardanaxel på bilskroten, skruvade fast den, fixade några småsaker och åkte till besiktningen där den gamla Volvon återigen gick igenom utan anmärkningar.

– Inga större problem. Den rullar länge än den bilen, minns jag att han sa.

Det gällde bara att hålla sig ifrån bilar som kunde bli dyra att reparera. Italienska och franska bilar. Engelska bilar. Bilar från öststaterna var billiga men så fula att de ändå var otänkbara. Japanska bilar hade inga fel alls fram till 14000 mil och därefter gick mycket sönder. Tysk eller svensk bil var det enda som min ömtåliga plånbok tillät.

Hur gick det då vid ombesiktningen? Alldeles utmärkt tack. Jag kör ju svenskt.

Lars Landström

Kulturredaktör