"Envis? Inte jag, inte. Möjligen litet tvärs emot. Och bara ibland."
När förre elitskidåkaren Anders Bodin fattar pennan blir resultatet en bok på klingande ångermanländska.

Med "dagsens sanning" sällar sig Anders Bodin till den lilla skara författare som valt att skriva dikter på ångermanländska. Skrivit har han gjort i det tysta; en femte generationens bonde med förflutet bland annat som elitidrottsman, verkstadsarbetare, vd, försäljare och hästuppfödare.

Hemma i Undrom är det nog mer än en som höjer på ögonbrynen. Vem skulle ha trott att n´Anders skulle skriva en bok?
Kanske har han framstått som litet ordkarg till vardags – allt som oftast på väg någonstans, utan ro att slå sig ned och språka bort någon längre stund. Det finns alltid jobb att göra.

Men när han fattar pennan är han allt annat än korthuggen.
– Egentligen började det när Höga Kusten-maraton skulle fira tioårsjubileum 1991. Flera personer som var engagerade i tävlingen ombads skriva något – och jag var en av dem, berättar Anders.

Han skrev en dikt – på ångermanländska. Sedan skrev han en till.
– Det har kommit skovvis, säger han.
Ibland är det bara ett förfluget ord som lockar till författande. Ibland är det en speciell händelse, kanske ett minne, eller bara en känsla – den där speciella känslan som bara den som vuxit upp i Ångermanland kan ha för ångermanländskan.
Ödelitt. Pärlann. Knak. Ördra. Tôckehänn.
Varje ord utgör en rikedom av associationer, dofter, bilder och känslor, en upplevelse som den allra mest välskrivna rikssvenska aldrig kan förmedla. Varje ord öppnar dörrar mot förr.

Själv är Anders Bodin egentligen inte uppvuxen med ångermanländskan.
– Jag kan egentligen inte förklara det, ingen av de jag växte upp med pratade ångermanländska. Men jag har ofta mött det – hos många äldre, i böcker... "Utanikring" av Birger Norman, det är en fantastisk bok.
Det har fallit sig så naturligt, säger han. Det har varit så lätt att ta till sig.

Egentligen pratar han inte så, n´Anders. "Dä fäll rätt, dä känns sôm naturlitt", säger han. Den som hör honom kan inte annat än tro att ångermanländskan är hans språk sedan barnsben, av födsel och ohejdad vana.
Kanske är ångermanländskan en dialekt att känna sig hemma i, för den som liks är född och uppvuxen här. Kanske handlar dialekter i stort om en känsla av identitet, en vilja att höra till ett sammanhang. Ett språk som ger hemkänsla.

Det tror i alla fall Björn Krestesen, konstnär, som varit delaktig i diktsamlingens tillblivelse och också svarar för bokens omslag, en poetiskt skimrande litografi av något som kunde vara Ångermanälven.
– Det är ett sätt att slå rot, ett sätt att fästa sig i umgängesmyllan, säger han.
Det var Björn Krestesen som Anders Bodin först vände sig till för att få respons på diktsamlingen.

– Han kom med några handskrivna blad och bad mig läsa. Jag blev väldigt förvånad, jag hade inte sett signalerna att något sådant skulle finnas hos honom, säger Björn.
Han kastar en blick tvärs över bordet och ler i mjugg.
– Men Anders har en oerhörd integritet, han är litet hemlig. Diktsamlingen är som ett barn han gått och burit på, i all tysthet, i sjutton år. Och nu har den äntligen sett dagens ljus!

Nu gällde det att hitta en illustratör. För bilder skulle det vara.
– Björn var tydlig på den punkten, någon illustratör var han inte. Men han gav mig stöd och mod att gå vidare, säger Anders.
I stället tog han kontakt med Alf Lannerbäck i Nyadal, en av Sveriges mest produktiva och publicerade illustratörer någonsin. Alf Lannerbäck såg en utmaning i att illustrera en diktsamling.

– Jag tyckte det kändes omväxlande och intressant, säger han.
– Visserligen är jag inte härifrån trakten, men dialekter är ju fascinerande och en trevlig omväxling till vad man håller på med. Så jag gjorde råskisser, vi diskuterade och till sist blev det så här.

Anders bläddrar fram och tillbaka i boken. Han pekar och skrattar; bilden av den vitterskrämda hästen blev speciellt bra, tycker han. Men den här teckningen var också fin, och den här...
– Alf har ett kongenialt sätt att teckna, ett väldigt berättande sätt. Litet som man illustrerade förr, när bilden skulle innehålla mycket information och kunskap, säger Björn.

Att alla tre är nöjda med boken framgår med all önskvärd tydlighet. När pratet över soppan kommer igång ekar skratten genom Bettans konferenscentrum, platsen för det lilla releasepartyt.
Anders Bodin har själv gett ut boken och läst in den cd som hör till. Här kan man lyssna på dikter om när Taråbergarna flyttade in, om vitterspår och helmaran, om Jantelagen och trångsynt byskvaller, om älgjakten, den lovande travhästen, polsk smuggelsprit och ett gränslöst Europa.

Det är inte bara en betraktelse över ångermanländskan, en egen syntes fritt plockad och personligt tolkad ur dialektens levande väsen. Det är också en betraktelse över då och nu, en berättelse om gammalt och nytt, glädje och sorg, bitterhet och framsynthet. Allt skildrat med glimten i ögat och en god portion klarsynt distans.
– Boken säger mycket om Anders som person, den är både en klackspark och ett tidsenligt allvar, konstaterar Björn Krestesen.

Själv tror Anders Bodin inte att han kommer att skriva någon fler bok. Han har lämnat sitt bidrag till den särpräglat ångermanländska kulturen och det språk som, med Birger Normans ord, är:
"... ett instrument, som bär på egna klanger, starkare laddningar och resonanser av ett förbryllande djup".

Och det är dagsens sanning.