Höstens i särklass största gissel för oss småbarnsföräldrar torde vara vaccinationsdilemmat. Ska jag? Ska jag inte?

Nätet, som annars är en effektiv källa till information, bringar ingen ordning i kaoset heller. På vissa tvivelaktiga sajter berättar "experter" om alla farliga biverkningar som kan drabba en. Vill du att ditt barn ska få cancer, förlamning, allergi eller kvicksilverförgiftning? Konspirationsteorierna har avlöst varandra. På andra sajter har det låtit tvärtom. Hur skulle du må om din treåring blev sjuk och dog? Hur skulle du då må om du avstått en rekommendation? Samtidigt är dödsfallen få.

Är det konstigt att man till slut känner sig helt splittrad?

Hemma har vi vacklat än hit, än dit. Ställt för och nackdelar mot varandra. Hört med andra föräldrar. Samma visa där. Aldrig i livet säger några kompisar, jamen självklart säger andra. Man blir inte klokare av det.

Föräldralivet är fyllt av tröttsamma beslut. Hela tiden. Det värsta man kan tänka sig, är att göra fel. Men från en klok kvinna har jag fått lära mig att gör man "good enough" så räcker det oftast.

Så jag tänkte att om jag nu följer en rekommendation, så har jag handlat i god tro. Jag är good enough. Avstår jag däremot en rekommendation, och min treåring blir allvarligt sjuk, då gäller nog inte begreppet good enough längre. I alla fall inte för mig. Graden av skuldbörda är det som blir avgörande.

Nyheten om att en treåring kan ha dött svininfluensan gjorde att sidan "för" fick en övervikt. Han tillhörde visserligen en riskgrupp men den enkla sanningen är ju den att han hade levt om han inte blivit smittad, av någon, som kanske avstod att vaccinera sig.

Så om jag någonsin, om 20 år eller så, frågar mig hur jag kunde göra detta, får det bli det jag tänker tillbaka på.

Och jag ska påminna mig om begreppet good enough.