Redan som liten stiftade Björn Krestesen bekanskap med konsten. Först genom fadern, som själv var konstnär, sedan genom Bror Hjorth, Sven X:et Erixon och alla de andra konstnärer som med jämna mellanrum besökte det Krestesenska hemmet.

Känslan för konstens moral och etik grundlades redan då. Konst kan säljas, men konst får aldrig vara till salu. Principen upprepades om och om igen.

– Den dag jag sätter upp fingret och försöker känna åt vilket håll det blåser, då är det kört, säger Björn Krestesen.

– Att flörta med marknaden är livsfarligt, det kan inte komma något äkta av det. Och alla år, timmar, dagar och minuter jag lagt ned på att förstå mer och bli bättre – de skulle vara förgäves.

Det genuina konstnärliga arbetet, vetskapen om att bilden är ett resultat av den livslånga skapelseprocessen, är ett rättesnöre som han inte släpper. Konsten, säger han, är ett sätt att undersöka världen.

Han lutar sig bakåt i soffan och blir tyst en stund.

– Jag lever av och med det här, jag gör de här grejorna för mig själv... Jag undersöker, jag ser allt mer intensivt när jag jobbar. För mig är det inte tillåtet att endast tangera det jag kan; jag måste gå utanför mina gränser, måste klara av att tappa bilden, jag måste gå ut på gungflyet.

Annars?

– Annars är jag inte närvarande! För mig är konsten ett sätt att vara levande, jag måste utsätta mig för den.

Det har alltid varit så. När tjuren, under lång tid föremål för hans uppmärksamhet, började bli lättarbetad, när han började behärska den, måste han lämna den. När sumobrottaren blev enkel blev den ointressant.

När stenarna i vattnet, minnets arkeologiska miljöer eller tuppfäktningen inte längre innebar någon form av utmaning började han med något annat i stället. För livet innebär ständig förändring.

– Även om jag jobbat med olika saker, med olika tekniker, är målet detsamma. Jag har funderat mycket över vad det är jag egentligen vill fånga... jag tror att jag har ringat in det. Det är livskraft.

Livskraft.

Ögonblicket när det strömmande vattnet viker undan för stenen, när rörelse möter stillhet, när genomskinlighet möter svärta, när mjukt möter hårt. När motsatserna förenas och gränserna löses upp. När tjuren sänker huvudet för att kämpa för sitt liv, när mangroveträdens rötter med oemotståndlig långsamhet och våldsamt lugn utplånar civilisationens artefakter.

– Energin som kommer ur letandet efter det här ögonblicket, känslan, är en sanning för ögat, säger han.

Ögats sanning är han väl förtrogen med. Konsten, måleriet, var den röda tråden i hans liv men han gjorde mycket annat. Bland annat arbetade som skådespelare och scenograf i tio år.

– Jag lärde mig mycket av teatern, hur människan avläser ett rum, hur ögat läser av en scen. Hur betydelsefullt det är var man placerar olika saker, hur man presenterar något. Den kunskapen, de verktygen, kan man också använda i konsten. Allt går att använda i konsten.

Men livet blev nästan för mycket. Teatern och måleriet på dagarna, föreställningar på kvällarna, vernissage och utställningar, två små barn och arbete som busschaufför på nätterna.

– Efter tre år var jag var genomskinlig. Jag såg taket i min förmåga, säger han.

Beskedet om ögonsjukdomen blev ett dråpslag. Blind inom tre år, löd domen. Vardagen förvandlades till kaos och utgången hade varit mycket oviss om han inte träffat en dansk läkare som gav honom 30-40 procents chans.

Han blundar en sekund, de mörkt bruna ögonen sluter sig bakom högbrytande glasögon.

– Jag släppte busskörandet, jag släppte teatern. Scenografi blev det bara ibland. Målningen blev kvar. Konsten.

I huset i Häggbränna, ett par mil utanför Sollefteå, hittar han rum för tid. Efter en hektisk arbetsperiod, som inleddes med porträttet av avgående landshövding Gerhard Larsson och fortsatte med flera utställningar, däribland den största någonsin – och uppdraget att göra en bild till årets Nobelpristagare i medicin.

– En kollega ringde, jag visste inte att han arbetade i Nobelprissammanhang. Jag fick två begränsningar: den skulle vara i svartvitt och inte större än 24 gånger 19 centimeter.

Men i vintras samlades bara damm i ateljén. Under en lång period kunde Björn Krestesen inte arbeta alls.

– Det blir nästan en panik, tänk om jag inte kan måla igen? Men då kom porträttjobbet på Gerhard Larsson, och trots att min första reaktion var "absolut inte!" så släppte det lös en enorm kreativitet.

Den mulna dagern strömmar in genom takfönstren på övervåningen och skänker rummet ett nästan förklarat ljus. Därute duggar det, den japanska stenträdgården mörknar, de krattade strömmarna av grus och sten liksom drar efter andan. Ateljén med de lysande blå portarna är utkyld, där inne är det tyst och tomt.

Det är tid för återhämtning.

Inomhus faller ljuset snett över hyllor, möbler, föremål, tavlor. Björn Krestesen talar om harmoni, konstens principer som sträcker sig ut i rummen, ut i trädgården, ut i världen. Kultur, säger han, är oupplösligt förenat med samhället. Kultur kan man inte spara in på, lika litet som man kan ta bort bokstäver ur alfabetet.

– Ett samhälle måste ha ett brett kulturansvar. Men vi måste ge människor nycklarna, så att de vågar och kan närma sig kulturen. Hur berömd en konstnär än kan vara, kan vem som helst titta på tavlan och säga: "Nej. Jag gillar inte det där".

Konsten är folkets privilegium. Och en strikt moralisk fråga, åtminstone för Björn Krestesen.